Anabasis: medicinska egenskaper och kontraindikationer

Anabasis (jezjovnik) – det är en växt från amarantfamiljen. Växterna ser ut som halvbuskar eller örter med svagt utvecklade blad. Inom medicin har arten anabasis utan blad (Anabasis aphylla) blivit vanlig. Den utmärker sig för sina antiseptiska egenskaper och förmåga att minska nikotinberoende. Men denna växt är mycket giftig, så du kan ta den på egen risk efter att ha rådfrågat en läkare.

Kemisk sammansättning

Varje del av växten innehåller alkaloider. De högsta halterna har påträffats i de ettåriga gröna skotten. I blommor och frukter finns mindre mängder, och i rötterna endast spår. Därför används de ovanjordiska delarna i medicinskt syfte. Växten innehåller följande alkaloider:

• anabasin;
• afyllin;
• afyllidin;
• oxiafyllin;
• oxiafyllidin.

Den huvudsakliga alkaloiden är anabasin. Den utgör cirka 55–60 % av den totala mängden ämnen. Det är en färglös vätska som lätt löser sig i vatten. Vid interaktion med organiska lösningsmedel bildar den organiska och mineralsyror. Vid oxidation av anabasin bildas nikotinsyra. Den liknar nikotin i alla avseenden, inklusive sammansättning och effekter på kroppen. Men denna alkaloid gör växten giftig.

Förutom alkaloider innehåller anabasis protein, fett, fibrer och stärkelse. Den innehåller också pektinämnen, aska, natrium, kalium och en del andra sällsynta ämnen.

Hur den ser ut och var den växer

Växten ser ut som en liten klotformad halvbuske, högst 70–80 cm hög, och dess diameter kan bli upp till 140 cm. Den har ett kraftfullt rotsystem, huvudroten kan bli upp till 20 m lång, vilket gör att den kan hämta fukt från grundvattnet. Växten har många stjälkar som börjar förgrena sig vid basen. Den nedre delen av stjälkarna är förvedad. Från dem växer unga gröna skott, som är cylindriska och grönfärgade. Bladen hos anabasis är svagt utvecklade, nästan osynliga.

Blommorna på anabasis är små och bildar täta axlika blomställningar. I den övre delen av växten finns frukterna. De har en rödorange färg och en rund, från sidorna tillplattad form.

Anabasis förökar sig med hjälp av frön, blomningsperioden infaller i slutet av sommaren till början av hösten. Blommorna mognar i mitten av hösten. Vanligtvis börjar konstgjort planterad anabasis inte blomma under det första tillväxtåret.

Denna art är allmänt spridd i Kazakstans slätter, i östra Asien och i Azerbajdzjan. Den förekommer också i sydöstra regioner av Ryssland. Anabasis föredrar att växa på slätter och förberg, oftast på lerjord. Den kan också hittas på sluttningar av bergstoppar, på höjder upp till 350–400 m. Enstaka buskar kan hittas i ogräsområden, medan stora grupper förekommer i flod- och sjödalar. I Centralasien odlas växten artificiellt i industriell skala.

Anabasis är anpassad att växa i ökenområden under stark värme. Den växer bra vid temperaturer upp till 45 grader och vid avsaknad av nederbörd under flera månader. Allt beror på det kraftiga rotsystemet, som gör att den kan spara på fukt och nå ner till djupa grundvatten. Det är mycket enkelt att hitta anabasis på sommaren i öknen – den är en av få växter som förblir grön.

Arter

Det finns flera grundläggande varianter av denna växt. Alla växer huvudsakligen i Centralasien, men vissa arter har anpassat sig till liv i vissa regioner i Sibirien.

1. Saltanabasis. Detta är en liten växt med stjälkar. Den blir sällan mer än 25–30 cm hög. Grenarna är vedartade, och varje år uppstår ettåriga skott som dör i slutet av hösten. De nedre bladen är välutvecklade men deras storlek överstiger inte 5 mm. De mellersta är något sämre utvecklade, de övre är dåligt utvecklade. Blommorna hos denna anabasis är små och samlade i axlika blomställningar. Frukterna växer på den övre delen av växten, de har en rund, något avlång form. De innehåller mycket vätska i klarröd färg. För det mesta är denna art spridd i Centralasien, men den kan också hittas i Kaukasus, västra delen av Ryssland och i västra Sibirien.
2. Syrdarjaanabasis. En flerårig växt med en lång rot, från vilken greniga skott växer upp till 30 cm långa. Bladen är runda, avlånga, de överstiger inte 5 mm i längd. Blommorna sitter i bladvecken. Frukter saknas. Den förekommer endast i Centralasien.
3. Kortbladig anabasis. En halvbuske, högst 15 cm hög. Skotten är greniga, täta och har en cylindrisk form. Själva växten är kal. De få bladen är avlånga, något konvexa undertill, köttiga. Deras längd överstiger inte 5 mm. Blommorna är placerade i bladvecken. Växtens frukter är äggformade och torra.
4. Kritanabasis. En liten växt som inte blir högre än 15 cm. Den har många stjälkar som sitter mycket tätt ihop. Deras diameter är högst 3 mm. Bladen är äggformade och blommorna sitter i bladens axlar. Frukten kan vara purpur- eller orangefärgad och är äggformad. Arten är spridd i Europa, Centralasien och till och med Sibirien. Den förekommer också i södra Ryssland. I vissa regioner är växten upptagen på Rödlistan.

Insamling och förvaring

Du bör samla in råvaran under perioden då koncentrationen av anabasin och andra ämnen är som högst. Denna period infaller vanligtvis på sommaren. Insamling av medicinalväxten bör ske i soligt väder, långt från vägar och fabriker. Före insamling är det bra att skydda händerna med handskar, eftersom ämnena kan orsaka förgiftning även genom huden. Med ett vasst verktyg skär du av växtens topp, upp till 25 cm lång. För att inte leda till artens utrotning är det viktigt att följa vissa regler:

1. Skär inte av buskarna helt. Du måste lämna minst 1/3 av skotten.
2. Ta en paus var tredje till fjärde år. Det ger växten möjlighet att förnyas.

Först lägger du alla avskurna skott i en hög. Du kan lämna dem direkt på fältet. Sedan förbereder du växten inför den slutliga torkningen – skär den i små bitar, högst 3 cm långa och högst 4–5 mm tjocka. Detta kan göras med en ensilagehack. Anabasisen ska torkas i ett väl ventilerat utrymme. På sommaren är vinden ett utmärkt alternativ. Vid bra väder kan du breda ut råvaran utomhus, i skuggan av ett träd. Du måste välja en plats där direkt solljus inte når. Du kan även använda speciella torkar för att torka råvaran.

Torkad råvara är lämplig som läkemedel i högst 2 år. Det är också viktigt att följa alla regler för förvaring av giftiga växter. Förvara den helst separat från andra växter och livsmedel. Du kan förvara den i en tygpåse eller i en glasburk, men märk gärna med insamlingsdatum för att kunna fastställa tidsgränsen.

Insamling av växten i industriell skala
Växten samlades in i stor skala redan på Sovjetunionens tid. Efter kriget sköt efterfrågan i höjden och behovet uppgick till 16 000 ton. Även idag är efterfrågan på denna växt hög.

För närvarande sker insamling i Kazakstan i flera regioner. Redan för länge sedan gjordes särskilda insatser för att hitta bestånd av anabasis. Nu är de kända, men växten odlas även artificiellt. På slätterna förekommer anabasis som enstaka buskar. Stora bestånd har hittats i floddalar, även om de är fåtaliga. Dessutom är de inte lämpliga för industriell bearbetning eftersom de innehåller lite av den viktigaste alkaloiden – anabasin.

Med tiden upptäckte man också att växtens bestånd gradvis minskade, så man införde insamlingsregler. Genom erfarenhet kom man fram till att för att återställa anabasisen måste man ta en paus i insamlingen av råmaterial vart tredje till fjärde år. Pausen varar ett år. För vissa områden räcker inte en sådan paus, och den måste förlängas.

På andra plats i insamlingen av anabasis kom Turkmenistan, närmare bestämt den norra delen av landet. Enligt vissa uppgifter hittades mer än 30 hektar av denna växt, men med tiden minskade arealen. Men industriell skörd utfördes inte här, vilket gjorde att bestånden kunde bevaras för framtiden.

På Azerbajdzjans territorium hittades cirka 3 hektar anabasis. Råmaterial framställdes inte heller från det på grund av låg lönsamhet på grund av transporter.

I industriell skala skördas växten med hjälp av specialmaskiner. Man skär av de övre delarna av skotten för att inte skada växten. Vid maskinskörd lämnar man en liten remsa orörd. De avskurna skotten läggs i små högar, torkas och krossas noggrant. Därefter siktas råmaterialet för att avlägsna föroreningar. Siktningen gör det också möjligt att bli av med vedartade skott som inte är lämpliga för användning.

Skörden av växten sker under sommaren och hösten, innan frosten kommer. Från en buske kan man få upp till 2,4 kg skott. I värsta fall 600–800 g. I Kazakstan kan man skörda cirka 1000 kg skott per hektar. I glesare snår kan man ibland inte ens få ihop 50 kg.

Under hela blomningsperioden förändras mängden anabasin i anabasis. Till exempel är koncentrationen högst på sommaren, och på hösten minskar dess halt. Men samtidigt ökar den gröna massan, så man skördar ungefär samma mängd råmaterial oavsett årstid.

Medicinska egenskaper hos anabasis

Anabasis har funnit bred användning både inom traditionell och folkmedicin. Växten i sig är inte en komponent i läkemedel, men från dess alkaloider (oftast anabasin) syntetiseras många läkemedelssubstanser.

Den viktigaste aktiva substansen är alkaloiden anabasin. Den har en stimulerande effekt på nervsystemet, men i stora mängder kan den leda till förlamning. Afilin, som ingår i sammansättningen, kännetecknas av sin bedövande effekt.

Av växtens beståndsdelar framställs ett preparat som framgångsrikt bekämpar skadedjur i trädgården. Det har giftiga egenskaper och används för att bespruta planteringar i syfte att desinficera.

Inom folkmedicinen används det utvärtes. Intag kan vara farligt. Läkemedel baserade på anabas används för att behandla sår vid vissa sjukdomar. Växten har en kvalsterdödande, antimikrobiell och bakteriedödande effekt. Det handlar om dess förmåga att tränga in i huden. Den kan nå även de parasiter som bor djupt i huden, och andra preparat kan inte påverka dem. Men även vid utvärtes användning måste man hantera växten försiktigt.

Dessutom kan anabas eliminera symptom som orsakas av kvalsterinfektion. Den innehåller antioxidanter och svampdödande komponenter. Det är dock inget mirakelmedel och kan bara fungera som ett komplement till grundbehandlingen, inte helt ersätta den.

Anabas kan också vara en hjälp för personer som slutar röka. Från denna växt syntetiseras anabashydroklorid, som säljs som tabletter eller tuggummi. Det kan minska nikotinsuget och lindra tillståndet efter att ha slutat med denna dåliga vana.

Anabasis i folkmedicinen

På grund av växtens höga toxicitet är dess användning inom folkmedicinen starkt begränsad. Vid hälsoproblem används endast tinktur eller avkok. Man gör också pulver för sår, men det går inte att tillverka själv. Dessutom används den för att bekämpa skadedjur i trädgårdar.

Lösning mot skadedjur

Det behövs 800 g skott som samlats in före blomning, 41 liter vatten och 50 g tvål. Skotten av anabas måste vara färska. De ska torkas något, hackas, sedan hällas över med vatten och lämnas att dra i ett dygn, under omrörning. Späd sedan med ytterligare 10 liter vatten och riv tvålen. Blanda noggrant, därefter är medlet redo att användas. Det kan användas på grönsaksgrödor. Detta medel är utmärkt mot bladätande larver, olika loppor och vissa blomsterbaggar.

Avkok mot demodex

För att förbereda medicinen behövs blad av anabas. Vid insamling bör man tänka på att koncentrationen av anabasin är högst på sommaren. På hösten sjunker den något men förblir i farliga mängder. För att göra avkoket, häll varmt vatten över anabasbladen, koka upp och låt stå på spisen i 10–15 minuter. Torka den drabbade huden högst 3 gånger om dagen. Det rekommenderas att låta medlet verka i högst 2 timmar, sedan tvätta huden noggrant. Avkoket kan även användas för ansiktstvätt; i så fall kan behandlingen pågå tills full återhämtning.

Sprittinktur för huden

Spritbaserad tinktur är minst lika effektiv mot demodicosis som avkok. Till skillnad från tinkturer på andra örter är den klar på bara 4–6 dagar. Vodka däremot duger inte, det krävs en 70% alkohollösning. Blanda krossad anabasis med alkohol i förhållandet 1:2. Rör om ordentligt, täck med lock och ställ på en mörk plats. Efter 5 dagar ta fram tinkturen och sila den. Den kan inte förvaras i samma kärl där den dragit, så du måste hitta ett nytt kärl, märk behållaren med tinkturen och förvara den utom räckhåll för barn. Att inta tinkturen internt är strängt förbjudet.

Applicera tinkturen i ansiktet med en bomullstuss högst 2 gånger om dagen. Förbättringar kan ses inom en till två veckor. Det är också viktigt att applicera tinkturen i små mängder för att undvika alkoholförbränning, och skölja av den från ansiktet efter 60 minuter.

Avkok mot parasiter

Du behöver 800 g torkad ört och 5 liter vatten. Häll 5 liter vatten över örten, låt sedan stå på en mörk plats för att dra, täckt med lock. Nästa dag koka upp och koka i 30 minuter. Sila sedan och kyl. Bespruta växterna med avkoket mot spinnkvalster, äppelkodling eller vivlar.

Pulver mot kvalster

Det framställs av stjälkarna från den torkade växten. För att bereda medicinen måste du mala råmaterialet till pulver och applicera i små mängder på skadade hudområden. Pulvret lindrar även symtomen på demodicosis. Detta är dock mycket farligt eftersom anabasin kan absorberas via blodet, så innan du använder ett sådant medel är det bättre att rådfråga en läkare för att bestämma doseringen.

Typer av läkande beredningar

Till skillnad från andra giftiga medicinalväxter är användningen av anabasis begränsad. Av liljekonvalj görs till och med te. Faktum är att anabasin, som ingår i denna växt, är extremt giftig, en dödlig dos anses vara 2 eller 3 droppar. Därför används endast syntetiserade ämnen från detta element internt. Infusion av anabasis framställs inte heller på grund av dess låga effektivitet vid extern användning. I detta avseende är tinktur mer effektiv.

Tinktur

Tinkturen framställs med alkohol. Endast extern användning är tillåten. För att bereda tinkturen kan du använda vilken del av växten som helst, men det är bättre att använda blad eller blommor. Först, mal råmaterialet noggrant, häll sedan stark alkohol över och ställ på en mörk plats i 5–7 dagar. Det är lämpligt att låta medicinen dra i en glasburk. Sila sedan genom ett tätt tyg, du kan använda gasbinda vikt flera lager (efter det rekommenderas att kasta bort den).

Applicera tinkturen i små mängder, den hanterar effektivt demodicosis som orsakas av kvalster. Torka de drabbade områdena på morgonen och kvällen i små mängder.

Avkok

I Centralasien använde man ett avkok av rötterna från anabasis för att behandla tuberkulos. Anledningen är att rötterna innehåller en minimal mängd alkaloider. Först måste de sköljas från jord, hackas och hällas med kokande vatten, varefter de sätts på eld och kokas i ytterligare 30 minuter. Detta medel användes för länge sedan, och det finns inga uppgifter om modern användning av detta läkemedel för behandling av tuberkulos.

Kontraindikationer för användning

På grund av den höga giftigheten har växten ett antal kontraindikationer. Anabasin är ett mycket starkt gift för kroppen. Det kan orsaka förgiftning genom att tränga in genom huden, så även vid utvärtes användning måste du tänka på doseringen. En dödlig dos för människor är 3 droppar rent anabasin. Symtom på lätt förgiftning är vanliga: illamående, kräkningar, ökad salivproduktion, snabb andning och ökad hjärtfrekvens. Vid svår förgiftning kan kramper, kallsvett och andningssvikt samt förvirring förekomma. Det är viktigt att ge hjälp i tid. Det rekommenderas att omedelbart göra magsköljning. Det är också bra att ha kräkmedel till hands och ta dem omedelbart vid förgiftning. Därefter måste du ta aktivt kol. Utöver detta kommer ett antal ytterligare behandlingar att behövas, bland annat olika lavemang (salt, laxerande och rengörande).

Det är också förbjudet att ta det i någon form för gravida kvinnor, ammande mödrar, vid högt blodtryck, dålig blodkoagulation och åderförkalkning.

Anabasis är ett utmärkt medel mot vissa hudsjukdomar och trädgårdsskadedjur. Men glöm inte växtens höga fara. Detta är ett fall där självmedicinering kan vara dödligt farlig.

Foto av anabasis