Blodrot: läkande egenskaper och kontraindikationer

Under sommarmånaderna på åkrar och skogsgläntor kan man se ett gräs med mörkröda ludna små ax som passar bra i vilken bukett som helst. Det är blodrot, en medicinalväxt känd för sina läkande egenskaper. Modern medicin använder de tjocka jordstammarna och de utlöpande rötterna. Folkläkare från olika folk använder alla delar av denna perenn för att bereda läkemedel.

Kemisk sammansättning

Växtens jordstammar är rika på nyttiga ämnen. De innehåller cirka 23 % garvämnen som har sammandragande och koagulerande egenskaper. I rotmassan finns 30 % stärkelse, mycket eterisk olja, naturliga färgämnen, organiska syror (ellaginska, askorbinsyra, gallussyra), naturliga pigmentfärgämnen. Växten innehåller saponiner – organiska glykosider som saknar kväve och har ytaktiva egenskaper, steroler. Blodrot innehåller dussintals nyttiga spårämnen och makroelement som tas upp av människokroppen (mg/g):

• aluminium (0,31);
• barium (5,70);
• bor (2,01);
• vanadin (0,12);
• järn (0,40);
• jod (0,10);
• kalcium (23,20);
• kobolt (0,04);
• kalium (5,80);
• magnesium (2,90);
• mangan (0,47);
• koppar (0,59);
• nickel (1,15);
• bly (0,06);
• selen (1,39);
• strontium (6,14);
• krom (0,03);
• zink (1,02).

Förmågan att ackumulera selen, strontium, nickel och barium i höga koncentrationer gör den medicinska blodroten unik bland andra örtartade arter.

Hur den ser ut och var den växer

Den medicinska blodroten kallas även för järnört eller apotekarblodrot. På latin heter växten Sanguisorba officinalis, vilket återspeglar dess läkande egenskaper. Sanguis översätts som «blod», sorbere som «uppsugning», «sorbering», «sörpla».

Släktet blodrot tillhör familjen Rosaceae. På ryska har örten olika namn, varav många uppstod för hundratals och tusentals år sedan. I ryska regioner kallas växten för björnloka, älggräs, rödtoppa, rönnört, svartkulla, blodsugare, sabina och ytterligare ett tjugotal ord.

Läkeblodsrot har ett horisontellt, tjockt, förvedat jordstam på cirka 12 cm. Från den utgår trådiga, tunna sidorötter. Deras längd når flera centimeter. Uppåt från jordstammen går ett skott täckt med vedartad bark. Ur det växer en stjälk.

Stjälken är vanligen enkel, upprätt, örtartad, kal, med vertikala "ribbor". Den inre delen av stjälken är ihålig, rörformig. I mitten och övre delen sker förgrening till flera extra stjälkar. Läkeblodsrot når en höjd på 35–100 cm.

Vid basen växer långa blad (7 till 25 stycken). De är ljusgröna på våren men under sommaren vissnar de och blir bruna. I mitten och övre delen av stjälken sätter blodroten långsträckta, avlånga, rundade (äggformade) småblad, 7–11 per bladskaft. De har en tät mörkgrön färg på ovansidan och en matt blågrå på undersidan. De tandade kanterna på småbladen liknar ett sågblad.

Läkeblodsrot börjar blomma i mitten av sommaren och slutar i augusti. Tidpunkten och varaktigheten beror på växtregionen: i högfjällsområden börjar blomningen senare och slutar tidigare än på slätterna. Blommorna är speciella, de påminner inte alls om rosor, även om Sanguisorba tillhör samma familj. De är mörkröda, mörkt purpurfärgade små kottar som sitter i ändarna av långa blomstjälkar. Blomstjälkarna är oftast långsträckta, hos vissa arter bildas axlika blomställningar.

Kottarna består av många små blommor som är 1–3 cm långa. Blommorna är sammansatta av fyra foderblad och lika många ståndare, men kronblad saknas. Pistillens nedre del bildar fruktämnet.

Plantans frukter är runda, bruna "nötter" som är 2,5–3,5 mm långa. De mognar fullständigt i slutet av augusti – början av september.

Var den växer
Blodrotens utbredningsområde är stort. Växten är allmänt spridd över hela Europa, i tempererade Asien, i skogs- och skogsstäppområden i Nordamerika. För bekväm tillväxt behöver blodroten skogsgläntor och skogsbryn, busksnår, torrbackar och översvämningsängar. Den trivs på fuktiga flodstränder, vid källor och kärr. Men i ökenområden överlever den inte.

Blodroten förekommer i nästan alla områden i europeiska Ryssland. Växten kan ses i tempererade Sibirien och Primorje, i skogar och på gräsbevuxna sluttningar i Kaukasusbergen.

Arter

I naturen finns 12 arter av Sanguisorba. Rot- och ovanjordisk struktur är ungefär densamma. Men bladens utseende och storlek samt blomställningarnas utseende, form, längd och färg varierar kraftigt. De vanligaste vilda arterna av blodrot är:

• Zjelezistaja;
• Alpijskaja:
• Sitchinskaja;
• Kanadskaja;
• Melkotsvetkovaja;
• Tonkolistnaja;
• Chakusanskaja;
• Velikolepnaja;
• Tupaja.

Glandelblodroten är allmänt spridd i Fjärran Östern-regionerna. Den utmärks av en rödaktig, 'rostig' hårbeklädnad, men är i övrigt helt identisk med medicinalblodroten.

Hakusansk blodrot förekommer på den japanska ögruppen, i bergsområden och längs flodstränder. Busken blir upp till 80 cm hög och ger mycket frodiga, vackra blomställningar. När blomningen är som mest intensiv hänger blomställningarna ned av sin egen vikt. Bladen hos hakusansk blodrot är breda och blomställningarna är klarrösa, täckta av långa, upprättstående, luddiga ståndare.

Alpblodrot förekommer på högfjällsängar i Mongoliet, Centralasien och Sibirien (Västra och Östra Sajanbergen). Denna variant av blodrot har långa, hängande blomställningar i grönaktigt, gulgrönt, ibland med rödaktiga foderbladsspetsar. Busken blir 45–80 cm hög. Bladen på alpblodroten växer långsamt; i början av blomningen är deras längd högst 2,5–3 cm, efter en månad förlängs de till 7–8 cm.

Sichotinsk blodrot förekommer på alpina ängar i Fjärran Österns bergskedjor. Denna blodrot liknar alpblodroten men blir upp till 1,5 m hög. Blomställningarna hos denna art är grönvita, stora, upp till 12 cm långa och 2 cm i omfång. I slutet av blomningen förlängs blomställningarna och hänger ned.

Kanadensisk blodrot blir upp till 2 m hög. Den förekommer på fuktiga ängar och våta ängar på den nordamerikanska kontinenten. Det är en vacker växt med upprättstående, kraftiga stjälkar och stora vita blomställningar.

Trubbig blodrot växer i bergsområden i Japan. Den blir upp till 1 m hög och blommar med klarrösa blomställningar. En variant av trubbig blodrot är sorten Alba, som ger långa snövita blomställningar.

Småblommig blodrot är utbredd i Japan, nordöstra Kina och ryska Fjärran Östern, främst i fuktiga floddalar. Denna art har smala, långa blad med en bredd på 6–10 cm. Under blomningsperioden täcks växten av ett stort antal långa vita blomställningar. Blomställningarnas längd når 7 cm eller mer. Busken blir i genomsnitt 100 cm hög.

Tunnbladig blodrot är en hybrid som uppstår genom korspollinering mellan småblommig och medicinal blodrot. Växten når 180 cm i höjd. Under blomningen täcks busken av frodiga, avlånga rosa blomställningar. Den urskiljs inte alltid som en egen art, men hybriden fördes in i uppslagsverket 'Flora SSSR' under ett eget namn.

Praktblodrot är en invånare i ryska Fjärran Östern. Denna art växer på klippor och berggrundsområden med kalksten. Jämfört med de fuktälskande 'släktingarna' är denna blodrot lågväxande, busken blir sällan högre än 30–50 cm. Växtens blad är grönaktiga, blådaggiga. Under riklig blomning täcks busken tätt av luddiga, håriga rosa blomställningar.

Insamling och förvaring

Vildväxande blodrot skördas i regioner där växten är allmänt förekommande. Det är Tatarstan, södra och mellersta Ural samt vissa delar av Sibirien. Råvaran är jordstammar och de rötter som utgår från dem.

För insamling väljer du friska, kraftiga buskar som är fem år eller äldre. Vissa örtkunniga rekommenderar att du gräver upp rötterna under blomningstoppen, när blomställningarna blir mörkröda – andra efter blomningsperiodens slut, när fröna börjar mogna.

I vilt tillstånd gräver du inte upp alla rötter på en gång. På 10 m² lämnar du 1–2 plantor så att arten kan återhämta sig. Du får inte ta rhizomer på samma plats varje år. Biologer rekommenderar att du gör ny insamling på ett specifikt område vart tionde år – annars återhämtar sig inte populationen, och rhizomerna på nya plantor blir tunna.

Rötterna gräver du upp med en spade med ett vasst, rundat blad. Du gräver på 15–20 cm avstånd från stjälken och djupnar verktyget ner till spadtagets längd. Om du gräver närmare kan du skära av sidorötterna och skada den centrala roten, eftersom växtens rotsystem är horisontellt.

Ur den luckrade jorden plockar du rotpartiet med händerna. Sedan skär du av stjälken och skakar försiktigt bort jordklumpar. Rötterna sköljer du i rent kallt vatten, skär dem sedan i bitar 15–20 cm långa och lägger ut dem för torkning. Vid kontakt med luft oxiderar snittytorna snabbt och mörknar – därför förbereder du tillräckligt stora bitar för torkning. Först vädras (förvissnar) råmaterialet under ett tak, på en väl ventilerad plats. Regnvatten får inte falla på rötterna.

Sedan placerar du dem på en permanent torkplats. Höga temperaturer förstör inte de nyttiga ämnena i blodrot. Därför kan du torka råmaterialet i ugn (40–50 grader), i frukttork eller i solen. Du får inte torka på ett galler över öppen eld, på en järnplåt eller i en bakplåt. Om rötterna blir svarta och förkolnas förlorar blodroten sina läkande egenskaper.

Rötterna anses torra om de inte böjer sig utan går av. Råmaterialet har ingen lukt och har en specifik sammandragande smak. Den färdiga produkten förvarar du i linnepåsar, papperspåsar eller kartonger, vid vanlig rumstemperatur, utan direkt solljus. Hållbarheten för råmaterialet är 5 år.

Läkande egenskaper hos blodrot

Blodrotens läkande egenskaper kommer från dussintals nyttiga ämnen i rötterna. Även den ovanjordiska grönväxten har läkande egenskaper.

1. Garveriämnena (tanniner) i växtens rötter har en blodstillande och sammandragande effekt. De reagerar med proteiner och får dem att koagulera. Därför bildas en skyddande, vattentät hinna på ytan av sår och slemhinnor – det vill säga garvning sker – och blodkärlen drar ihop sig.
2. Växtens effektiva antiseptiska verkan beror på den komplexa samverkan av ämnen. Blodroten har en förödande effekt på ett antal mikroorganismer.
3. Ämnena i rötterna har en antiinflammatorisk och smärtstillande effekt på kroppen. Medlet påverkar effektivt tarmslemhinnan, blockerar kramper, saktar ner peristaltiken och eliminerar smärta.
4. Tack vare det stora antalet mikro- och makroelement, närvaron av nyttiga organiska syror, används växtmaterialet som ett allmänstärkande, hälsofrämjande och uppiggande preparat.
5. Organiska syror bryter aktivt ner fetter och bidrar till att upprätthålla en optimal vatten-saltbalans.
6. Askorbinsyra (C-vitamin) är en aktiv antioxidant som deltar i många biokemiska processer i kroppen, hormonsyntes och vävnadsregenerering. Ämnet stärker kapillärerna och deltar i kollagensyntes och kolesterolmetabolism. Askorbinsyra är ett antiallergiskt och antiinflammatoriskt ämne som aktiverar kollagenproduktionen och förbättrar leverfunktionen.
7. Stärkelse finns i stora mängder i rotstockarna. Ämnet har en omslutande effekt på vävnader och slemhinnor. Stärkelse stimulerar insulinproduktionen och minskar halten av 'dåligt' kolesterol.
8. Steriner (steroidderivat) minskar allergiska reaktioner och kontrollerar aptiten. Dessa ämnen ansvarar för normal hjärtfunktion.
9. Karotener deltar i ämnesomsättningsprocesser och normaliserar vissa kemiska reaktioner. Dessa ämnen stimulerar återbildning av benvävnad.
10. Blodrotens eteriska olja har en lugnande effekt på nervsystemet och förbättrar ämnesomsättningen.
11. Mikro- och makroelement deltar i alla kroppens system och i ämnesomsättningsprocesser. Dessa ämnen är viktiga för att inre organ ska fungera korrekt.

Den officiella medicinen erkänner blodrotens rötters läkande egenskaper. Läkare ordinerar patienter avkok, infusioner, extrakt och andra preparat.

De sammandragande egenskaperna gör att blodrot framgångsrikt kan användas vid tarmblödningar som uppstår vid förgiftningar och vissa infektionssjukdomar samt hemorrojder. Tillsammans med läkemedel är blodrot indicerad vid lungblödningar när den akuta fasen är över.

Blodrot dödar dysenteriamöbor, salmonella, bakterier från tyfoid- och paratyfoidgruppen samt E. coli. Den är aktiv mot bakterier som orsakar gingivit och stomatit, och lämpar sig för behandling av bensår.

Preparat från växtens rötter dämpar kräkreflexen och har en kramplösande effekt. De rekommenderas att användas invärtes och utvärtes vid behandling av brännskador, samt för att skölja sår. Lösningar och infusioner rekommenderas för behandling av inflammatoriska ögonsjukdomar (blefarit, konjunktivit). Blodrot har en sammandragande effekt och rekommenderas vid behandling av diarré.

Växten har en läkande effekt vid matsmältningsproblem orsakade av olika anledningar, inklusive oregelbundna matvanor, matsmältningsbesvär och gastrit. Blodrot ordineras invärtes vid kolit, urinblåseinflammation, giardiasis och inflammatoriska njursjukdomar.

För kvinnor

Blodrot har visat sig vara ett bra komplement vid behandling av gynekologiska sjukdomar. Växtens sammandragande och bakteriedödande egenskaper gör att egentillverkade preparat kan användas vid livmoderblödning, kraftig menstruationsblödning samt vid smärta under "kritiska dagar". De tas oralt i form av infusioner eller avkok. Preparaten drar ihop blodkärlen och får livmodern att dra ihop sig.

Preparat baserade på blodrot används vid erosion på livmoderhalsen och livmoderfibrom. För behandling görs sköljning. Avkok och infusioner tas även oralt för att förebygga fibrom.

Blodrot används för att behandla bakteriell vaginos. Det är en icke-inflammatorisk sjukdom där sammansättningen av mikrofloran förändras. För behandling används sköljning. På samma sätt används medlet vid behandling av trichomonaskolpit (tillsammans med läkemedel).

För män

Bland manliga sjukdomar finns det många åkommor som åtföljs av inflammation. I sådana fall kan läkaren rekommendera intag av preparat från blodrot. Detta gäller till exempel akut och kronisk prostatit. Vid "universella" sjukdomar använder män och kvinnor blodrot på samma sätt.

Under graviditet

Gravida kvinnor får inte behandlas med blodrot. Infusioner och avkok verkar som kramplösande medel, vilket kan komplicera graviditetsförloppet. Även ammande mödrar bör ta bort blodrot från sitt medicinskåp. Garvsyror och estrar kan förändra smaken på mjölken och försämra dess kvalitet, vilket kan leda till att barnet vägrar att amma.

För barn

Blodrot kan användas för att behandla även spädbarn under ett år. Men före användning av växtpreparatet bör man rådgöra med en barnläkare.

1. Blodrot kan ges till barn vid tarminfektioner (dysenteri, infektion med bakterier från tyfoid-paratyfoidgruppen).
2. Avkok av blodrot ordineras för behandling av diarré (toxisk, gastrogen) och enterit.
3. Växtbaserade behandlingslösningar är indicerade vid gingivit, stomatit; de används för att skölja munhålan och tandköttet. För tandköttet är en infusion med stark koncentration bättre lämpad.
4. Läkaren kan ordinera blodrot om barnet får kramper eller tarmkolik.
5. Avkok av roten rekommenderas för behandling av repor, brännskador, sår och dåligt läkande sår.

Förr i tiden ansågs doften av blommande blodrot vara helande. På 1600-talet rekommenderades barn med neurologiska sjukdomar att andas in den direkt på fältet.

Blodrot i folkmedicinen

Folkmedicinen behandlar många sjukdomar med blodrot. Helare bevarar och för vidare från generation till generation recept på avkok, infusioner, salvor, pulver och andra preparat som tillverkats från denna växt.

Infusion för sköljning vid erosion och fibromyom

Ett halvt glas torkad rot övergjuts med kokande vatten (700–800 ml). Kärlet stängs och medlet får dra i minst 4 timmar. Därefter silas lösningen noggrant genom tyg och sköljning utförs. Frekvensen av proceduren samordnas med läkaren.

Avkok vid ögoninflammation

Behandla inflammerade ögonlock och hornhinna med ett avsvalnat avkok. Häll en matsked finhackade rhizomer i ett glas vatten och koka på svag värme i en kvart. Stäng sedan locket, låt svalna och sila genom flera lager tyg. Se till att vätskan inte innehåller små rotbitar som kan skada ögonen vid proceduren. Upprepa silningen vid behov flera gånger. Skölj ögonen flera gånger om dagen med en bit bomull eller en bomullsrondell. I detta recept kan du även koka salvia tillsammans med blodrot.

För att stoppa blödning hos kvinnor

Fyll halva en litermedburk med finhackade torkade rhizomer. Fyll kärlet till toppen med vodka (men använd hellre medicinsk sprit med 70 % styrka). Låt medlet dra på en sval, mörk plats i minst 2 månader (det går även bra att låta det stå i tre). Utför behandlingen på följande sätt: drick 30–40 droppar tinktur 5 gånger om dagen (efter måltid).

Medel mot hemorrojder (avkok)

Koka upp ett glas vatten i en mugg och tillsätt en matsked hackade blodrötter. Rör om och låt avkoket koka ytterligare en halvtimme. Täck med ett lock och låt det småkoka i 3 timmar, sila sedan genom tyg eller flera lager gasväv. Tillsätt valfri mängd avkok till ett varmt sittbad, och ta även in det oralt (på fastande mage, en matsked om dagen).

Medel mot mask

Detta gamla medel är effektivt för att driva ut mask. Lägg en snaps (utan topp) hackade rhizomer i en halvlitersmugg med varmt vatten. Ställ på svag värme och koka i en kvart. Låt svalna och sila. Drick lösningen på morgonen i fyra omgångar (före måltid). Historien berättar att denna ört på 1500-talet användes för att avmaska hästar.

Smärtstillande omslag

För att förbereda omslaget behöver du en kopp färska, finhackade blodrotsblad. På vintern kan du ersätta dem med torkat bladmaterial (det behövs några teskedar). Lägg den förberedda örten på gasväv och knyt en knut. Doppa gasväven i nykokt vatten i en minut, lägg den sedan på en ren tallrik och låt svalna till behaglig temperatur. Placera omslaget på den sjuka leden eller muskeln, täck sedan med en handduk. Håll kompressen i upp till en timme eller längre.

Samma omslag har en regenererande effekt vid solbränna.

Insmörjning

Detta husmedel är bra för att minska smärta i leder och muskler, samt som ett tillfälligt medel mot tandvärk. Bered linimentet på vodka eller sprit med 40 % styrka. Ta torkade blodrot, gullborre, getrams och martorn (en matsked var) och hacka dem. Tillsätt 2 lika stora mått syrenblommor och ekbark. Häll örterna i en burk och tillsätt ett glas vodka, förslut tätt. Låt linimentet dra i rumstemperatur utan solljus i två veckor, ställ sedan i kylen och använd efter behov. Blodrot drar länge – 2–3 månader.

Färskt blad mot halsbränna

Folkmedicinen rekommenderar blodrot som ett medel som minskar halsbränna. Färska blad plockas från växten och tuggas, sedan sväljs de. Några blad hjälper till att bli av med brännande känsla i matstrupen.

Liniment från blodrot mot brännskador

För att förbereda behöver du krossade rötter och 80 ml alkohol (eller färdigt alkoholextrakt av blodrot från apoteket), 45–50 ml flytande olja (oliv-, vaselin- eller solrosolja). Blanda ingredienserna i en ren behållare tills de är helt upplösta. Tillsätt sedan några droppar kamfer och 10 g berberin i emulsionen. Linimentet kan appliceras på brännskador om huden är oskadad.

Örtkompress

Du kan göra en kompress genom att ta färska eller torra blad, stjälkar, blommor. Hacka materialet fint och skålla det med kokande vatten. Låt det sedan svalna och lägg det i ett jämnt lager på gasväv. Täck med tyg eller ytterligare en bit gasväv. Applicera kompressen på sår, bölder, repor. Den kan användas vid brännskador av första graden.

Infusion från torkade blad och stjälkar

Rekommenderas om du inte har växtens rhizomer till hands. Häll ett glas torr ört i en halvlitersbehållare och fyll med svalt, förkokt vatten. Låt dra i 8–10 timmar. Infusionen används som ett antiinflammatoriskt medel; drick upp till fyra gånger om dagen (före varje måltid).

Salva (recept från koreansk folkmedicin)

Medlet är avsett för behandling av eksem. Värm rhizomerna tills de börjar förkolna, stöt dem sedan i en mortel till pulver. Mät upp 3 delar pulver och 7 delar vaselin och blanda noggrant. Applicera blandningen på den drabbade huden morgon och kväll i en vecka. Under denna tid bör läkningseffekten visa sig.

Typer av läkande beredningar

Avkok, teer och infusioner för behandling av olika sjukdomar skiljer sig åt i koncentrationen av råmaterial, mängd vatten, värmebehandlingstid och dragtid. Beroende på koncentrationen varierar användningsfrekvensen och medlets effektivitet. Bäst är att tillreda huskurer i strikt enlighet med receptet som finns på apoteksförpackningen för blodrot.

Det finns allmänna regler för tillagning av infusioner, teer och avkok som är desamma för alla typer av växtmaterial. Officiell medicin rekommenderar att du följer råden från pålitliga växtleverantörer.

Infusion

Infusioner tillreds genom att hälla hett vatten över torkat material (mer sällan färskt) och låta det stå i flera timmar. Det finns två sätt att tillreda sådana läkemedel.

I det första fallet häller man bara över materialet och låter det dra; i det andra fallet häller man hett vatten över (rekommenderar att använda emaljerade metallkärl) och placerar i ett vattenbad. Värm vattnet i badet till kokning och koka så länge som tillverkaren av växtmaterialet angivit. Ta sedan ut kärlet med infusionen och låt det svalna.

Blodrotens rhizom behöver inte värmas i vattenbad. Råvaran mäts upp med en sked, hälls i ett kärl, övergjuts med kokande vatten och får sedan dra i en viss tid (minst en kvart). På samma sätt bereds infusioner om blodroten är portionsförpackad i påsar.

Om lösningen blir tjock (t.ex. för att skölja ögon eller bränd hud), tillsätts kokande vatten.

Tinktur

För att bereda en tinktur behövs medicinsk sprit eller vanlig vodka. Vilken som helst av dessa ingredienser kan användas. Tekniken för att framställa medlet är enkel. Den torra råvaran (rhizom) mäts upp med en sked och hälls i en glasburk. Koncentrationen beror på den specifika författarens recept. Därefter övergjuts det med spritdrycken och burken försluts med ett lufttätt lock.

Tinkturen tål inte solljus, så den bör förvaras undan, på en mörk hylla eller i ett hörn, helst på en sval plats. Därefter ställs burken i kylskåp. Det är bäst att stämma av användningsfrekvensen och doseringen med läkare.

Avkok

Medicinska källor rekommenderar inte att bereda avkok genom att koka råvaran i en kastrull. De bereds på samma sätt som infusioner. Örten hälls i en emaljerad kastrull, övergjuts med hett vatten och placeras i ett vattenbad.

Hur skiljer sig det beredda medlet från en infusion? Svaret är enkelt: tiden i vattenbad. I vissa fall är den en timme eller mer. Som ett resultat blir extraktionen av nyttiga ämnen mer intensiv, och medlet blir mer koncentrerat.

Detta måste beaktas vid beredning av infusioner från komplexa växtblandningar. Man får inte tillsätta örter i avkoket som inte rekommenderas att utsättas för långvarig värmebehandling (som blodrotens rhizom).

Te

För att bereda te övergjuts växtråvaran med kokande vatten och får dra i några minuter. Den heta drycken är omedelbart redo att drickas. Som teblad används örter, blad, krossade rötter och bär.

Vid beredning av te på blodrot används både torkade rhizom och blad, eller en blandning av dem. För en stor tekopp med volymen 250–300 ml räcker det med 1–2 teskedar växtråvara. Dessa övergjuts med kokande vatten. Teet är klart efter fem minuter. Vid behandling kan man dricka två koppar om dagen.

Kontraindikationer för användning

Läkemedel baserade på blodrot ordineras inte vid förstoppning, högt blodtryck eller spasmer i hjärnans blodkärl. De får inte tas vid tromboflebit och ökad blodkoagulering.

Behandling med detta växtbaserade medel är kontraindicerad om personen har individuell intolerans mot ämnen som ingår i växten. Allergiska reaktioner yttrar sig som utslag, rodnad i huden, illamående, i svåra fall – ödem.

Intressanta fakta

1. Blodrot är en fantastisk ört som innehåller dussintals nyttiga ämnen och grundämnen. Den botar inte bara sjukdomar utan ser också vacker ut och används aktivt av florister. Den eleganta, vackra växten inkluderas i utsökta buketter och blomsterarrangemang.
2. Populära förädlade sorter av blodrot – Sjokoladnyj Nakonetsjnik, Red Zander, Pink Brasjes, Mensis, Rezus, Tanna, Pink Tanna. Intressant nog lever vilda representanter av detta släkte upp till 40 år, medan förädlade trädgårdssorter lever upp till 8 år. Alla vilda arter av blodrot är resistenta mot svampangrepp och virussjukdomar. Det är vinterhärdiga perenner som växer bra i halvskugga och på öppna platser.
3. Blodrot är en ätbar ört. Nästan alla växtdelar kan användas i mat. De stärkelserika rotstockarna kan kokas i vatten eller mjölk. Bladen passar till sallad. Grönskan har en behaglig gurksmak och en unik nötaktig arom. Särskilt goda är de saftiga vårbladen. De är tillräckligt mjuka och inte taggiga. Bladen kan också tillsättas i okroshka och varma soppor, men endast som färsk krydda. Upphettning försämrar grönskans smak och förstör aromen.
4. Till hemlagad lemonad kan du inte bara tillsätta ingefära utan även blad av blodrot. De ger drycken en ny smakton. I lemonad passar blodrotsblad bra tillsammans med mynta. I kötträtter tillsätts de tillsammans med dragon, persilja och rosmarin.
5. I det österländska köket använder man inte bara bladen utan även blommorna av denna växt. De förbättrar smaken på stekar och förrätter.
6. Blodrotens blad tillsätts i ostar, och växten ger variation åt såser och köttskyar. Av de gröna bladen gör man till och med en originell vinäger med en speciell frisk arom.

Foto av blodrot