Korpöga: medicinska egenskaper och kontraindikationer

I de familjer där traditionen i flera generationer har varit att varje säsong gå till skogen för svamp och bär, vet man från tidig ålder: om du ser löv och bär av korpöga – gå förbi, rör inte, för denna växt är giftig. Så giftig att till och med insekter undviker den, därför blir den aldrig uppäten eller skadad av skadedjur.

Kemisk sammansättning

Botaniker har studerat korpöga i detalj och länge konstaterat att dess fara främst beror på att bären och rotstocken innehåller glykosiderna paridin och paristifin, som har en tydlig neurotoxisk effekt, och som förgiftar nervvävnad och förstör den. Samtidigt kan de i en rimlig föreskriven dosering hjälpa till i kampen mot tumörer, eliminera alla störningar i blodflödet, normalisera blodsammansättning och densitet, bekämpa svampinfektion och inflammatoriska processer.

I växten finns även steroida saponiner, vars roll är att hämma utvecklingen av patogena mikroorganismer, och mycket användbara ämnen flavonoider, som har en gynnsam effekt på kapillärväggarna, stärker dem och normaliserar hjärtmuskelns aktivitet.

I listan över användbara beståndsdelar i korpöga finns kumariner, som bidrar till att förtunna blodet och förhindra blodproppsbildning, samt pektiner – ämnen som gör det möjligt att upprätthålla en normal tarmflora.

Det finns också en uppsättning organiska syror i växten, vars deltagande i upprätthållandet av syra-basbalansen i människokroppen gör att immunsystemet, matsmältningskanalen och varje cell i kroppen fungerar, vilket förbättrar allmäntillståndet och välbefinnandet hos människan, ökar hennes livspotential. Ungefär samma roll spelar C-vitamin, som finns i stora mängder i örten.

Hur den ser ut och var den växer

Korpöga är en flerårig växt. Dess rotstock sträcker sig långt åt sidorna, utan att gå särskilt djupt ner i marken (botaniker kallar denna typ av rot för krypande). Varje vår utökar roten sin expansion till det angränsande området och ger allt nya skott. Trots det stora områdesintaget växer det en enda skott från roten – rak, räfflad men slät, utan hår.

På den övre delen av det upprätta skottet, 10–40 cm högt, bildas en krans – dvs. en punkt där fyra ganska breda blad växer ut på samma nivå, jämnt fördelade runt stjälken och tydligt parvis mittemot varandra, som ett kors. Bladen är avlånga, ovala, med spetsig spets, cirka 10 cm långa. Även om ormbär tillhör de enhjärtbladiga växterna, som vanligtvis har parallella bladnerver, har denna växt nätformiga bladnerver.

Från mitten av detta egendomliga bladkors reser sig en låg och inte särskilt tjock blomstjälk, med en anspråkslös grönaktig blomma bestående av två kransar smala, mycket kronbladslika foderblad. I den yttre kransen är de gröna, cirka 4 cm långa, i den inre mindre och gulgröna. Blomman liknar i formen en stjärna med spetsiga strålar. Växten blommar från slutet av maj och början av juni till första dagarna i augusti, därefter bildas ett stort glänsande bär, efter vilket ormbäret fått sitt namn. Först är det rött, men mognar till en djup svart färg med en blågråaktig beläggning.

Diametern på det runda bäret är 1 cm, inuti finns fyra kamrar med ett stort antal frön. Om frukten krossas sprutar saft och en karakteristisk tung lukt känns omedelbart. Smaken är också obehaglig, syrlig och bitter. Bäret mognar i augusti och liknar till utseendet odon eller blåbär, så det är viktigt att lära barn att skilja den giftiga växten och inte röra det utseendemässigt tilltalande men dödligt farliga bäret. Bäret har högst koncentration av giftämnen, skott och blad är mindre giftiga.

Ormbär föredrar skuggiga platser, älskar fuktig lera, humusrik jord, vilket förklarar dess vanligaste livsmiljö – löv- och blandskogar. Men växten anpassar sig också bra till barrskogar, där jorden är försurad av barrförna. Ormbär förekommer även vid sjö- och flodstränder, i raviner, i skogsbryn, i undervegetation, i busksnår och till och med i skogsstäpp. Växten förökar sig med frön som vinden och särskilt fåglar kan sprida över mycket långa avstånd.

I naturen finns flera varianter av ormbär. Den vanliga fyrbladiga växer överallt i skogar från Centraleuropa till Kamtjatka och den asiatiska regionen. Den trivs bäst i tempererat klimat, medan väderförhållandena i södra Europa, Medelhavsområdet samt i asiatiska länder och Nordamerika är ogynnsamma för dess växt. I Ryssland saknas ormbär bara i regioner med ganska strängt klimat – på Tjuktjerhalvön och i Jamal-Nenetsiska distriktet.

I sumpiga områden i Volgaområdet, Kaukasus och Västsibirien förekommer den sort av ormbär som kallas ofullständig, i Himalayabergen finns en variant som kallas mångbladig, dessa växter har inte fyra utan åtta till tio blad.

I Ryssland förekommer det också (om än sällan) exemplar av korparöga med fem och till och med sex blad. De observeras i Fjärran Östern – på skuggiga platser, på försurade fuktiga jordar i skogar och raviner. Hit fördes frön av den vanliga fyrbladiga växten av flyttfåglar, men på grund av klimatets specifikationer omvandlades de till nya, numera existerande varianter.

Insamling och förvaring

Man börjar samla in korparögaört från början av sommaren, när växten precis börjar blomma. Det är under denna period som den är mest lämplig för medicinska ändamål. När örtläkare ger sig ut för att hämta medicinalväxter skyddar de kroppen och ögonen maximalt mot kontakt med bladen och att växtsaften kommer in på huden och slemhinnorna, eftersom den kan orsaka irritation och till och med en lätt brännskada. De tar på sig täta kläder med långa ärmar och knäppbara muddar, samt kompletterar med handskar och skyddsglasögon.

Växten skärs av med en vass kniv vid roten och läggs ut i ett skuggigt, solskyddat rum med god ventilation eller drag. Det avskurna materialet läggs ut i ett tunt lager på papper och vänds då och då så att det torkar jämnt.

Den torkade örten läggs i linnepåsar eller i tillräckligt täta papperspåsar. På påsen eller paketet skriver man alltid vilken växt det är och anger att den är giftig.

Insamling av bär görs under den period då de är helt mogna. Detta indikeras av deras färg – djupsvart med ett blågrått skimmer. Bären kan torkas under samma förhållanden som örten, eller så kan torkningsprocessen påskyndas med en elektrisk tork. Bären kan också frysas i frysen. Men i båda fallen måste påsar eller behållare märkas med innehållets namn och en uppgift om att det är giftigt.

Rötterna tas inte, de är inte lämpliga för medicinskt bruk eftersom de orsakar svår förgiftning av kroppen.

Korpögans medicinska egenskaper

Den officiella medicinen använder inte preparat baserade på korparöga på grund av växtens höga toxicitet. Folkliga helare är också mycket försiktiga och noggranna med att ordinera och rekommendera läkemedel som är baserade på den. Huvudsakligen använder örtläkare växtens förmåga att framkalla kräkningar och ha en laxerande effekt.

Dessutom har siare sedan urminnes tider använt avkok av korparöga för att minska intensiteten av spasmer orsakade av nervsystemets störningar, behandla inflammerad hals, migrän, och används vid hjärtsjukdomar som åtföljs av ökad hjärtfrekvens. Mer fritt används preparat från korparöga externt: man behandlar bölder, sår, furunklar, purulent utslag, lägger på sår efter bett av en galen hund (obligatoriskt efter alla ordinationer, injektioner och vaccinationer som gjorts på officiella medicinska institutioner). För detta ändamål använder man växtens saft, massa, vattenavkok eller alkoholtinkturer. Och varje rekommendation och varje recept för användning åtföljs alltid av en instruktion: att användas uteslutande under kontroll av en läkare.

Homeopater använder medel framställda av korpöga mer brett. Som bekant behandlar homeopati åkommor med små, nästan mikroskopiska doser av ämnen eller starkt utspädda preparat. Men den har inget att göra med den officiella sjukvården, homeopater anses vara representanter för alternativmedicin.

Av den färska gröna delen framställs ett homeopatiskt medel som används för att lindra neuralgisk smärta i ansikte och huvud, vid frekventa inflammationer i hals och struphuvud. Samma medel används för att lindra ögonlockens ryckningar vid konjunktivit. Behandlingskuren med sådana medel är vanligtvis lång.

Homeopater hävdar att människokroppen inte tar någon skada om man använder växten i rimlig dosering. Den lilla mängden pyridin och paristifin som finns i bladen och frukterna bryts framgångsrikt ner i magsäcken under påverkan av saltsyra och enzymer. Dessutom betonar homeopater att man bör använda växter som samlats just under blomningen, eftersom bladen och stjälkarna då innehåller minst mängd giftiga ämnen. Av dem får man goda medicinska tinkturer och avkok.

I medicinska syften används korpögats förmåga att ha en lugnande effekt på nervsystemet, lindra spasmer av olika ursprung, behandla inflammatoriska processer och uppvisa en diuretisk effekt. Växten har en positiv effekt på blodcirkulationssystemet genom att tunna ut blodet, förbättra dess mikrocirkulation och passage genom mjukvävnader, samtidigt som den påskyndar sårläkning.

Av den färskplockade växten framställs preparat som används för att behandla hjärtproblem – såsom arytmi, särskilt takykardi, eller snabb hjärtrytm. Man använder medel från korpöga vid en stor grupp luftvägssjukdomar av förkylningskaraktär – halsfluss, laryngit och tonsillit, inflammation i bihålorna – sinusit och bihåleinflammation, samt även vid bronkit. Även vid en så allvarlig sjukdom som tuberkulos ordinerar homeopater medel från denna växt.

Hörselstörningar och olika hörselproblem ingår också i listan över sjukdomar där korpöga är effektivt. I samma lista finns stark smärta som uppstått vid neurit, och även sådana problem klarar växtens läkande sammansättningar av. Här visar sig dess lugnande effekt, som också används för att behandla psykosomatiska och psykiska störningar, lindra tillstånd vid nervösa tics, stabilisera arbetet hos de endokrina körtlarna och återställa normal hormonbalans.

Vid korrekt användning förbättrar växten matsmältningskanalens funktion, normaliserar aptiten, lindrar svullnad i benen och lindrar reumatisk smärta.

För varje problem används ett preparat i en speciell dosering och i lämplig utspädning. Behandlingen måste utföras under övervakning av en homeopatisk läkare. Självmedicinering med kråkögamedel är absolut inte tillåten! Missbruk av sådana preparat och överdosering rekommenderas inte, förgiftning kan förekomma.

Korpöga i folkmedicinen

Oftast används kråköga för medicinska ändamål genom att dra det i vodka eller sprit. Sådana blandningar rekommenderas av naturläkare för att lindra huvudvärk, återställa normal sömn och förbättra tillståndet vid hjärtsjukdomar. Spritbaserade blandningar behandlar även hudproblem: sår och bölder, de kan lindra ledvärk och inflammation i lederna, ta bort muskelkramper och lugna nervsystemet.

För behandling av sår

För att hantera svårläkta sår, ta så många bär att de i krossad form kan täcka hela det sjuka området. Krossa bären och smörj den resulterande massan på det variga såret, skrubbsåret, det variga utslaget eller finnarna. Behandlingen räcker med att applicera medlet en gång om dagen.

Saft mot huvudvärk

Saften hjälper som en akut behandling vid migrän och huvudvärk som inte beror på högt blodtryck. Smärtan avtar om du gnuggar saften på tinningarna. För att få vätskan används både bär och blad, som måste mosas i en blender före pressning.

Denna metod får användas högst en gång per dag. Vid högt blodtryck är detta medel förbjudet.

Tinktur mot huvudvärk

För att behandla migrän och göra attackerna mer sällsynta och mindre intensiva, förbered en medicinsk blandning av en halv liter vodka och 10 bär. Förvara blandningen i ett skåp i 2 veckor, sila sedan. Före behandling, droppa 25 droppar av den resulterande tinkturen i 50 ml vatten och ta 3 gånger om dagen. Behandlingskur är 3 veckor.

Laxerande medel

Blötlägg 50 g växtstjälk i en halv liter vodka, efter att ha skurit den i små bitar. Förvara blandningen på en plats utan tillgång till solljus i 3–4 veckor, sila sedan. Förvara tinkturen i kylskåpet, förbered den medicinska blandningen samma dag som den ska användas. Lös upp 2 teskedar tinktur i ett glas vatten. Drick blandningen inom ett dygn, ta en matsked var 2–3:e timme.

Vid hjärnskakning

Ta 4 matskedar mosade kråkögabär, häll dem i en halv liter vodka och förvara på en mörk plats i 10 dagar. Filtrera och ta 5 droppar tre gånger om dagen i en vecka.

Vid ögoninflammationer

Ormbär kan användas av folkläkare inte bara som en enskild växt, utan också som en komponent i örtblandningar. För att behandla inflammatoriska ögonsjukdomar förbereder de en blandning av lika delar rödklöver, ängsgeraniumblommor, blåklint, häggbär, ormbärsgrönt och backsippa. En matsked av den resulterande medicinska blandningen ska hällas med ett glas kokande vatten och få dra i en timme, varefter bomullsrondeller indränks i infusionen och läggs på ögonen som kompresser. Fortsätt behandlingen tills du har tillfrisknat helt.

För att lindra kramper

Blanda 200 ml sprit i ett glaskärl med 2 g torkad, förberedd ört. Behandlingen kan påbörjas efter en veckas maceration. Före intag späd en matsked av tinkturen med lika mycket vatten. Drick denna blandning varannan timme under dagen. Om kramperna är kraftiga kan intervallet mellan doserna minskas till en timme, men den totala mängden bör inte överstiga ett glas per dag. Behandlingstid: en vecka.

Vid laryngit

Ta 30 g torkad och pulvriserad ormbärsgrönt, häll i 400 ml uppvärmt vatten till kokpunkten och lägg på vattenbad, håll där efter kokning i 20 minuter. Ta av, låt svalna och sila genom en trasa eller gasväv vikt i 6–8 lager. Drick 3 gånger om dagen – före frukost, lunch och middag – 30 ml (eller 2 matskedar). Förvara medlet i kylskåp och ta en kur på högst en vecka – precis så länge bevaras de läkande egenskaperna.

Blandningen som tillagas enligt detta recept är även lämplig för behandling av takykardi och nervösa störningar, samt för förebyggande av dem.

Typer av läkande beredningar

Glöm inte: det är förbjudet att själv ordinera behandling med preparat från denna medicinalväxt. Farran ligger i eventuell överdosering, och inte ens värmebehandling minskar risken eftersom de giftiga ämnena inte försvinner ur växten. Överdosering kan leda till allvarliga problem med hjärta och blodkärl, andningsdepression och nervsystemet.

För framställning av medicinska preparat – avkok och tinkturer – använder man vanligtvis färskt grönt, även om man i vissa fall använder torkad ört. Örtkunniga rekommenderar även bär som råvara.

Avkok

Häll en kopp (350 ml) nykokt vatten över en matsked torkade, lätt krossade ormbärsblad. Täck blandningen med ett tefat och ställ på vattenbad. Låt stå över ånga i 5–7 minuter, ta av och låt dra i 25–30 minuter, sila därefter noga. Använd invärtes i homeopatiska, små doser. För framställning av kompresser, indränk en gasväv i avkoket och lägg på problemområdet, till exempel på dåligt läkande sår eller bölder.

Salva

För behandling av sår kan man göra omslag med avkok av växten eller förbereda en salva. För att behandla sår, pressa saft från växtens gröna del och blanda den med vilken apotekssalva som helst som används för behandling av infekterade och variga sår, till exempel iktyolsalva. Förbered en dos medicin för en användning och applicera den en gång om dagen. Som regel räcker en veckas behandlingskur.

Tinktur

1. Av blad. För att förbereda en alkoholtinktur behövs 10 g färska blad av korpöga. Hacka dem och häll i ett halvt glas sprit. Blötläggningstid – en vecka. Låt dra, som vilken annan medicinalväxt som helst i sprit, i en flaska av mörkt glas, skaka dagligen. Sila sedan och förvara på en sval mörk plats. Använd medlet endast starkt utspätt, i proportionen en matsked per glas vatten. Tinkturen rekommenderas om en nervös tic i ansiktet eller ögonlocket inte ger ro. Under dygnet bör man inte dricka mer än 200 ml av blandningen i utspätt tillstånd.
2. Av bär. För att göra tinktur, häll 10 bär (högst!) i en halv liter bra vodka. Bären kan vara både färska, torkade eller frysta. Låt medlet dra i minst 14 dagar på en mörk plats. Skaka kärlet med tinkturen dagligen. Ta det, kraftigt utspätt med vatten: på 50 ml vatten – 20 droppar tinktur. Detta är dygnsdosen, delad på tre tillfällen. Förbered inte medicinen i förväg; gör en ny portion varje dag. Används vid störningar i nervsystemet och hjärtproblem. Kur: 3 veckor. Om fortsatt behandling behövs, återuppta inte användningen tidigare än efter 10 dagar.

Vad händer om man äter korpöga

Trots växtens starka giftighet, om man av misstag äter ett bär eller till och med 2–3, kommer inget allvarligt att hända. Ja, det är obehagligt, men inte dödligt. Det är för tidigt att få panik; ta några tabletter aktivt kol så kommer tillståndet att förbättras.

Men en större mängd bär som äts på en gång, till exempel 8–10 stycken, kommer att göra sig påminda mycket snart. Redan efter en timme uppträder tecken på svår förgiftning, eftersom upptagningen av skadliga ämnen i blodet har börjat i matsmältningssystemet.

Kontraindikationer för användning

1. Den första och viktigaste regeln är att behandla sig med medel baserade på växten endast efter att ha diskuterat detta med en läkare, och strikt följa hans rekommendationer både vad gäller dosering och användningssätt.
2. Korpöga är strängt förbjudet för gravida, ammande kvinnor samt barn.
3. Hypertoni, tillfälligt förhöjt blodtryck och sömnlöshet är också kontraindikationer för behandling med korpöga.
4. Preparat från denna växt får inte användas av patienter som lider av njur- och urinvägssjukdomar, inte heller av dem som är benägna att få allergiska reaktioner.

Förgiftningssymtom

Om man av oaktsamhet äter några bär av korpöga, kommer tecken på förgiftning att uppträda inom kort.

Kraftiga, kanske till och med okontrollerbara kräkningar uppstår, diarré med halsbränna och starka smärtor i magen, i magområdet. I munnen kan det kännas brännande, sväljning blir smärtsam och svår. Stark huvudvärk i tinningarna, svår yrsel, till och med medvetslöshet möjlig. Kroppstemperatur och blodtryck stiger, tecken på andningssvårigheter och störningar i hjärta och kärlsystem – takykardi, oregelbunden hjärtrytm. Vid svår förgiftning kan det leda till koordinationsstörningar, talstörningar, kramper ända till fullständig förlamning och hjärtstillestånd. Om man äter 15–20 bär är döden mycket trolig, men även om man överlever kan man bli förlamad för livet.

I en sådan situation måste man omedelbart ringa ambulans till den drabbade, och medan den är på väg, ge personen en bikarbonatlösning (blanda i en liter vatten en knapp tesked bikarbonat, eller 5 g, och rör om). Om bikarbonat inte finns till hands kan man bara ge en stor mängd vatten – minst tre glas för en vuxen, vätskebehovet för ett barn beror på åldern – 150 ml per levnadsår. Det är viktigt att skölja magen från innehållet.

Som toxinneutraliserande medel kan patienten ta aktivt kol, Enterosgel, Polysorb, Smecta eller Polifepan.

För att stoppa upptaget av giftiga ämnen genom slemhinnorna ska man ge den drabbade växtolja (1–1,5 matskedar), mjölk, äggvita från hönsägg eller stärkelseavkok.

Att låta isbitar smälta i munnen kan lindra svedan och lugna illamåendet. Vid kraftig diarré ska man ge den drabbade Regidron för att undvika uttorkning.

När ambulansen kommer kommer läkaren att ge ett läkemedel för att förbättra hjärtfunktionen, och för snabbare elimination av toxiner och återställande av kroppen – glukoslösning, vitaminer, leverskyddande medel, diuretika.

Intressanta fakta

1. Ormbär kan bara växa på god näringsrik jord, och fungerar därför som en indikator på bördighet och markkvalitet. Men även på de mest optimala jordarna föredrar växten att växa ensam och bildar sällan små grupper – högst ett tiotal exemplar.
2. En intressant legend berättar om varifrån växtens namn kommer. Det sägs att i en gammal skog, i hålan på en urgammal ek, bodde en gråhårig, ålderstigen trollkarl med sin trogna korp. Trollkarlen gav den kloka fågeln förmågan att förutsäga framtiden och lärde den att undvika människor. När trollkarlen dog svävade korpen över skogen, om dagen förutsade kommande händelser, och om natten, sörjande sin bortgångne vän, strödde den stora tårar, och på platsen där de föll växte en växt med ett stort mörkt bär.
3. Förutom det vanliga namnet kallas korröga även för vargögon och trollbär – också på grund av likheten med rovdjurs pupiller. Den blåaktiga beläggningen på bären har gett växten namnet 'gökens tårar'. Och när det gäller ursprunget till namnet 'korsört' finns det två versioner. Enligt den första beror det på att bladen växer mitt emot varandra – alltså korsvis. Den andra versionen är mer kuslig, men den går inte heller att argumentera emot: den som äter det giftiga korrögat har bara en framtid – en gravsten med ett kors ovanpå.
4. Under medeltiden ansågs ormbär vara en magisk växt som kunde bryta en förtrollning om någon blivit förhäxad.
5. I mitten av 1300-talet och senare, när digerdöden härjade i Europa, bar man alltid ett korröga i fickan, sydde in det i sömmen på kläderna och gjorde ett hänge av det och hängde runt halsen. Människorna var övertygade om att de på så sätt kunde skydda sig mot pesten, och för detta ändamål måste bären plockas mellan den 15 augusti och 8 september.
6. I djurförsök har forskare observerat likhet mellan verkan av korröga och liljekonvaljens glykosider, där hjärtfrekvensen efter en saktning snart ökar.
7. Tibetansk medicin använder preparat baserade på korröga för att hjälpa personer med benbrott – örten påskyndar benläkning.
8. Korögats bär är obehagliga både i smak och lukt, vissa personer får till och med skarp huvudvärk och stark illamående av dess 'arom'. Av samma anledning äter djuren dem inte ens och provar inte, så förgiftning hos boskap är extremt sällsynt, endast i undantagsfall – när örten hamnar i hö. Fåglar däremot pickar i sig bären i mängder och med nöje, utan att uppleva något obehag. De tar ingen skada av det.
9. Åldern på ett korröga kan lätt bestämmas genom skottet: det ökar med ett segment per år, kallat led. Antalet led anger växtens ålder.

Bild på ormbär