Måra: medicinska egenskaper och kontraindikationer

Måra (även Galium – från grekiskans ord för mjölk) är en medicinalväxt som växer i både Eurasien och Nordamerika. I naturen finns flera hundra arter av denna växt, men långt ifrån alla används inom modern fytoterapi och traditionell folkmedicin. Det finns även giftiga varianter som måste hanteras med särskild försiktighet.

Kemisk sammansättning

Den kemiska sammansättningen hos två varianter – äkta måra (även gul måra) och kardborremåra – är bäst studerad. Båda används aktivt inom folkmedicinen, och värdefulla farmakologiska ämnen finns i både örten, stjälkarna, blommorna och till och med i rhizomen hos dessa växter.

Den kemiska sammansättningen hos äkta måra är väl studerad och innehåller:

1. Steroida saponiner. Deras funktion i naturen är att skydda växten mot skadedjur och sjukdomar. De har svampdödande egenskaper och används dessutom för att framställa hormonpreparat.
2. Askorbinsyra (C-vitamin) som normaliserar tillståndet hos blodkärl och cirkulationssystemet i stort, samt stärker immunförsvaret.
3. Karoten, bra för synen.
4. Flavonoider med antiinflammatoriska och antioxidativa egenskaper.
5. Olika organiska syror.
6. Garveriskt och färgande ämnen (med det senare är växtens namn kopplat – den utsöndrar samma pigment som krapp).
7. Olika spårämnen – koppar, järn, zink, till och med nickel och kobolt med flera.

I blommor och blad av denna variant finns ostlöpningsenzymet rennin, tack vare detta användes växten förr även för ostproduktion.

Den kemiska sammansättningen hos kardborremåra liknar i stort den föregående. Den innehåller också steroida saponiner, glykosider, flavonoider och kumariner. Men därutöver finns salicylsyra med antiseptiska och keratolytiska egenskaper. Den innehåller även ursolsyra och motsvarande aldehyd, som ligger till grund för växtens användning vid behandling av njursten. Kardborremåra innehåller också salter av zink, kobolt, magnesium, nickel etc.

Hur den ser ut och var den växer

Nästan alla arter av denna växt är vida spridda över hela jordklotet. Till exempel växer gulmåra inte bara i Europa utan även i Nordafrika. I Asien förekommer den nästan överallt i tempererade områden, inklusive Turkiet, Mellanöstern och Fjärran Östern. Växten kan till och med hittas i Nya Zeeland (även om den fördes dit av kolonisatörer) och i Nordamerika. Måror växer främst på slåtterängar, vetefält, längs vägar och på åkerrenar, och de trivs på näringsrik jord.

Bland måror finns både ett-, två- och fleråriga plantor. Rhizomen hos alla varianter är tunna och kraftigt grenade. Hos vissa arter har de läkande egenskaper.

Stjälkarna på denna växt är oftast tunna, hos vissa är de krypande. Men det finns också sorter med kraftiga raka stjälkar, till exempel nordmåra. Bladen är smala, djupt gröna, hos vissa arter med tandade kanter. Blommorna är små, stjärnformade, och färgen på kronbladen kan variera kraftigt – vit, klargul, rosa. Det finns sorter, som doftmåra, som har en behaglig doft.

Arter

Det finns olika arter av måra, de flesta förekommer i Ryssland, Belarus och Ukraina:

1. Nordmåra. Detta är en flerårig örtartad växt som blir minst 15 cm hög, men ibland nästan en meter. Utmärkande drag är smala blad med tre bladnerver som sitter i kransar. Växten blommar med små blommor, oftast vita. Den växer främst på skogsängar och trivs på fuktiga strandängar. Även om måror i allmänhet gillar näringsrik jord, kan denna sort trivas bra även på stenig jord och i sumpiga områden. Inom växtterapi används främst blommor och blad av denna sort.
2. Gulmåra. Detta är en flerårig växt med kraftig rak stjälk som blir cirka 60–70 cm hög. Bladen är spetsiga, med en tydlig grön färg på ovansidan och täckta med en grå sammetslen ludd på undersidan. Den anses vara en utmärkt nektarkälla. Dess klargula blommor är samlade i yviga vippor. De har verkligen en tydlig honungsdoft som lockar bin hela sommaren. Denna sort påträffas oftast på ängar, den gillar näringsrik jord, och vid goda väderförhållanden och utan hinder kan där växa upp rena plantager.
3. Klibbmåra. Denna växt är i princip ett ogräs, och dessutom extremt motståndskraftigt mot alla bekämpningsmetoder. Dess främsta kännetecken är strukturen på dess stjälkar, som är täckta med små tänder, vilket gör att den fäster mycket stadigt på de släta ytorna av sädesaxens stjälkar. Bladen är smala, små vita blommor bildar små halvskärmformade blomställningar. Inom folkmedicinen används ofta färsk juice från denna växt, den anses vara mycket effektiv vid behandling av olika leversjukdomar och sköldkörteldysfunktion. Och för närvarande undersöker man inom fytoterapin möjligheten att använda den mot maligna tumörer. Ämnena i örten och blommorna ger den även diuretiska och antioxidativa egenskaper. Salvor, avkok och infusioner baserade på denna art har sårläkande egenskaper, vilket gör dem användbara vid olika hudåkommor.
4. Myskmadra. Denna art är också flerårig. Dess stjälkar når en höjd på upp till 65 cm. Bland alla sina släktingar anses myskmadran vara den vackraste. Blomställningarna består av flera halvskärmar med många små blommor som har en behaglig doft. Myskmadran börjar blomma tidigare än andra arter, redan i april. Och blomningen varar bara till början av sommaren. Den förekommer oftast på Krim, i Kaukasus, i Centralasien, även om den kan hittas i andra regioner i Ryssland.
5. Vanlig måra. Detta är en av de högsta arterna av denna växt. Den kan bli minst 85 cm hög. Stjälken är kraftig, kantig och lite grenad. Bladen är små och smala. Ovanpå är de mindre håriga, under mer håriga. Blommorna är vackert gyllene. Växten blommar i slutet av första sommarmånaden och blommar till början av hösten. Den förekommer främst på torra ängar och små sluttningar. En utmärkande egenskap är närvaron av kiselsyra och en stor mängd eteriska oljor i dess kemiska sammansättning.
6. Mjuk måra. Dess utmärkande drag är en något ovanlig fyrkantig form på den släta stjälken. På den växer små avlånga blad med små taggar i spetsarna. Blommorna är små med vita kronblad, samlade i blomställningar som bildar ganska stora vippor i ändarna av stjälkarna. Denna måraart blommar relativt kort, i slutet av juni och första halvan av juli. Den förekommer längs vägar och på ängar. I traditionella sibiriska medicinrecept används den främst för att åtgärda hjärtrytmstörningar.

Den terapeutiska effekten av vissa måraarter anses vara dåligt undersökt. Men praktiskt taget alla de uppräknade arterna är lovande råmaterial för läkemedelsindustrin.

Insamling och förvaring

Eftersom fytoterapin idag främst använder två måraarter, bör man överväga deras insamlings- och lagringsegenskaper.

Angående äkta mära, i detta fall är medicinsk råvara alla delar av växten – rhizom, stjälkar, blad och blommor. Det är bäst att skörda under blomningstiden. Det rekommenderas att torka den insamlade råvaran naturligt i det fria, men helst i skuggan. Man kan även torka på en varm vind under förutsättning att den är väl ventilerad. För torkning lägger man ut stjälkar, blad och blommor på bomullstyg eller papper (dock inte tidningspapper, eftersom råvaran då suger upp skadlig trycksvärta). Örten och blommorna läggs i ett tunt lager och bör vändas med jämna mellanrum för bättre torkning.

Rhizom av mära rekommenderas att skördas under hela sommaren oavsett blomningstid. De torkas i friska luften. Alla typer av råvara rekommenderas att förvaras antingen i linne- eller tygpåsar, i papperspåsar eller i tättslutande glasburkar. Men allt detta bör endast förvaras i stängda skåp för att undvika solljus. Hållbarhetstid: tre år.

För snärjmåra skördas huvudsakligen endast örten under blomningstid. Rhizom används mer sällan, men om de ändå skördas, så på hösten. Råvaran torkas i skugga eller i torkar avsedda för grönsaker och frukt, och rötterna måste först finhackas.

Medicinska egenskaper hos måraört

Inte alla medicinska egenskaper som tillskrevs mära i forna tider har bevisats idag. Men många av dess egenskaper har bekräftats genom vetenskaplig forskning. Idag anses äkta mära ha:

1. Antiinflammatorisk verkan, som tillhandahålls av flavonoider.
2. Östrogen verkan (tack vare steroida saponiner med egenskaper liknande kvinnliga hormoner).
3. Svag antiseptisk verkan, tack vare samma saponiner samt organiska syror.
4. Galls- och urindrivande egenskaper.
5. Sårläkande effekt.
6. Allmänt stärkande verkan tack vare ovan nämnda vitaminer och spårämnen.

Dessutom har den lugnande och hemostatiska egenskaper. Den kan också användas som ett naturligt laxermedel.

Vad gäller snärjmåra, så har den:

1. Antitumörverkan. Det finns studier som visar att dess extrakt förstör celler från maligna brösttumörer utan att påverka frisk vävnad. Denna verkan orsakas av diosmetin – ett ämne som finns i örten snärjmåra.
2. Antiproliferativa egenskaper, som också gör det möjligt att bekämpa tumörer.
3. Svampdödande aktivitet – på grund av innehållet av saponiner, som i naturen behövs för att skydda växten mot sådana mikroorganismer.

Inom folkmedicinen är även febernedsättande egenskaper hos snärjmåra kända. I östra Sibirien användes avkok av dess ört i forna tider som ett antiepileptiskt medel. Men idag är dessa egenskaper hos växten ännu inte tillräckligt studerade.

Användning inom folkmedicinen

Inom traditionell och modern växtmedicin används medel baserade på gulmåra (Galium verum) eller snärjmåra (Galium aparine) vid följande sjukdomar:

1. Halsfluss, bronkit, olika luftvägssjukdomar ända upp till lunginflammation. I sådana fall används ett örtinfusion av gulmåra/snärjmåra – 2 tsk torkade och krossade blad och ört hälls över med ett glas kokande vatten, dra i 50–60 minuter, filtreras. Den erhållna mängden delas i tre lika stora portioner och dricks tre gånger om dagen oavsett måltid.
2. Leversjukdomar, inklusive inflammatoriska. De behandlas med ett avkok – 1 msk torrt örtmaterial bryggs med ett glas kokande vatten och värms på svag värme i 5 minuter. Sedan kyls medlet till en behaglig temperatur, silas och tas i lika stora portioner tre gånger om dagen.
3. Erektil dysfunktion. Det rekommenderas att ta färskpressad juice från växtens ovanjordiska delar – 2 msk minst tre gånger om dagen, behandlingstiden är minst en månad.
4. Angina pectoris. Bered ett svagt infusion av rotstocken från snärjmåra – 20 g torrt växtmaterial på 0,5 liter kokande vatten.
5. Patologier i kvinnans reproduktionssystem, inklusive fibromyom, endometrit, amenorré (smärtsamma menstruationer). För detta bryggs ett infusion på ovan beskrivet sätt och tas tre gånger om dagen. Men man kan också behandla inflammatoriska sjukdomar i bäckenorganen med denna ört. I så fall hälls 4 msk torrt växtmaterial över med 0,4 liter kokande vatten, låt dra i termos i 4 timmar, sila sedan och tillsätt i badvattnet.
6. Cervix erosion. Ett avkok av ört, blad och blommor från snärjmåra rekommenderas för vaginal sköljning.
7. Bröstsjukdomar. Man kan ta ett infusion av örten (2 tsk ört per kopp kokande vatten) eller applicera en massa av färska blad som mosats till en grötliknande konsistens på problemområdet.
8. Hudsjukdomar som eksem, vissa typer av dermatit, bölder, abscesser och till och med karcinom. I sådana fall ska de drabbade hudområdena smörjas med färskpressad juice från örten. Dock rekommenderar vissa moderna örtmedicinare att använda pulver av torkade blommor från gulmåra för detta ändamål. Gör en salva av det (tillsatt vaselin eller osaltat smör) för inflammerade och utslagsdrabbade områden.
9. Diabetes. Det rekommenderas att dricka färskpressad juice från växtens ovanjordiska delar – 2 msk efter huvudmåltider, och under inga omständigheter får honung tillsättas eftersom det minskar medlets effektivitet.

Dessutom kan olika typer av preparat från denna ört användas vid andra sjukdomar. Till exempel anses pulver av torkad gulmåra vara ett effektivt medel mot dysenteri eftersom det har antiseptiska egenskaper.

Avkok och infusioner av olika koncentrationer från örten ordineras vid behandling av skärsår och varbildning, även svåra brännskador. Eftersom de har milda smärtstillande egenskaper i kombination med antiinflammatorisk verkan, används de i form av kompresser vid behandling av gikt.

Närvaron av ursolsyra i snärjmåra gör att dess infusion kan användas vid behandling av nefrit, sjukdomar i urinvägarna och gallvägarna.

Blandningar som innehåller måra

Denna växt används inte bara som ett självständigt läkemedel. Den ingår i olika läkande örtblandningar. Alla bereds på samma sätt – 1 matsked av en blandning av torkade krossade örter per 370 ml kokande vatten. Detta får dra i tre timmar, silas och tas i olika portioner tre gånger om dagen.

För att bryta ner oxalat- och fosfatstenar i urinblåsan gör man en blandning baserad på rotstockar av snärjmåra, tagna i lika proportioner med färgmåra, dillfrön, myntablad och johannesört, berberisbär. Detta medel tas som en kur under fyra månader, sedan gör man ett uppehåll och genomgår en ny undersökning. Vid behov kan kursen upprepas, men endast efter samråd med läkare.

För att bryta ner gallstenar bereds en blandning baserad på snärjmåra, som blandas i lika proportioner med mariatistel, åkerfräken, lomme, kamomillblommor, majsmärken och purjolöksrot. Detta infusionsmedel tas även under fyra månader efter samråd med läkare.

Örtblandningar baserade på snärjmåra kan bekämpa även sådana allvarliga kärlsjukdomar som hemorragisk vaskulit. De kan också vara effektiva vid kolecystit utanför exacerbationsfasen, glomerulonefrit och andra sjukdomar.

Även om snärjmåra i sig har laxerande egenskaper, kan den i kombination med andra örter tvärtom användas som medel mot diarré. I sådana fall bereds en blandning av snärjmåra, lomme, timjan och kvickrotens rotstock. Men man får inte ta detta medel under lång tid, särskilt om orsaken till diarrén inte är fastställd. Om det är en bakteriell infektion, ersätter snärjmårans antiseptiska och svampdödande aktivitet inte antibiotikabehandling!

Typer av läkande beredningar

Baserat på snärjmåra gör man olika typer av läkande medel. För utvärtes bruk används tre varianter:

1. Pulver. Det är torkat och krossat material från ovanjordsdelen, det vill säga örter, blommor och blad. Det används för behandling av sjukdomar som dermatit.
2. Gröt för omslag och kompresser, som görs av krossad färsk ört och blommor. Den används som omslag vid alla hudsjukdomar, men är mest effektiv vid bölder och varbildningar.
3. Salva. Den bereds baserat på färsk ört mosad till gröt eller torkat material. I det första fallet mals den i mortel med färsk smör. I det andra kan man använda vaselin eller annan neutral fet bas. Sådana medel är effektiva vid alla dermatologiska problem.

För invärtes bruk används infusioner, avkok, juice och alkoholtinktur. Mer sällan används te från snärjmåra.

Tinktur

Tinktur av mära kan vara vatten- eller alkoholbaserad. I det första fallet häller du 1 matsked råvara med ett glas kokande vatten och låter det dra i en termos i flera timmar, och sedan silas det. Du kan reglera koncentrationen av nyttiga ämnen genom att tillsätta mer eller mindre växtmaterial.

För en spritbaserad tinktur använder du etanol eller vodka. För 2 matskedar växtmaterial använder du 0,4–0,5 liter alkoholbas. Låt medlet dra i minst 4 veckor, under hela den tiden ska behållaren stå på en mörk plats, och då och då tar du ut den och skakar om.

Te

Du kan brygga detta medel både av örter och blad, och av märans blommor. Till 1 tesked använder du ett glas kokande vatten – koncentrationen blir lägre än vid ett avkok. För att förbättra smaken kan du tillsätta lite honung i drycken.

Kontraindikationer för användning

Denna ört har inte så många kontraindikationer, den främsta är individuell intolerans och allergiska reaktioner. Du bör dock komma ihåg att äkta mära är en svagt giftig växt. Dess avkok, infusioner och särskilt koncentrerad juice får inte ges till barn, det är kontraindicerat under graviditet och amning. Förresten, unga mammor får inte heller ta det eftersom det innehåller hormonliknande ämnen som kan påverka graviditetsförloppet.

På grund av den starka urindrivande effekten bör du använda medel baserade på denna växt med försiktighet vid diabetes.

Intressanta fakta

1. Mära är en växt som varit välkänd sedan urminnes tider. Redan under antiken visste man att den hade färgande egenskaper samt förmågan att ysta ost. Men i England användes mära också för att dess lukt skrämde bort loppor. På den tiden fylldes madrasser med örter, och denna växt ingick alltid i dem. Därför är det gamla brittiska namnet för mära Our Lady’s Bedstraw (vilket kan översättas som 'vår frus halm-säng').
2. Mära har färgande egenskaper. Den användes för att ge tyger en gul nyans. Och den ingick också i hårfärg – billig och lättillgänglig. Därför är ett annat engelskt namn för denna ört Maid’s Hair (detta översätts som 'jungfruns hår').
3. I gamla örtaböcker står det också att mära ger styrka åt trötta vandrare, och dess färska juice kan användas mot alla typer av hudutslag.

Foto av måra