Ljung: medicinska egenskaper och kontraindikationer

Ljung är en växt som officiellt inte anses vara farmakopé. Men inom folkmedicinen används den med stor framgång för att behandla en mängd olika sjukdomar.

Kemisk sammansättning

Ljungens läkande egenskaper beror på den kemiska sammansättningen i dess blommor och skott. Inom folkmedicinen används ibland även rötterna, men oftast den ovanjordiska delen. De mest värdefulla råvarorna är blommorna som växer på skottens toppar. De innehåller:

1. Flavonoider (främst quercetin och dess derivat) med antiinflammatoriska och antioxidanta egenskaper.
2. Fytosteroler, det vill säga växthormonliknande ämnen (i detta fall med egenskaper att ersätta steroidföreningar).
3. Organiska syror, huvudsakligen klorogen- och koffeinsyra. Den första minskar risken för hjärt-kärlsjukdomar, har aktivitet mot Staphylococcus aureus och E. coli, och har leverbeskyddande och antitumöreffekter. Koffeinsyra har antiinflammatoriska och immunmodulerande egenskaper. Den hämmar även cancerogenesen.
4. Glykosider, främst arbutin, som är ett naturligt antiseptikum. Inom kosmetologi används det även för att ljusa upp huden, men i avkok och infusioner av ljung finns det precis så mycket att det bara återställer en hälsosam hy.
5. Garvämnen, vitaminer, mineraler som deltar i olika biokemiska processer i kroppen.

Som medicinskt råmaterial kan även de övre delarna av skotten användas. De innehåller redan nämnda flavonoid quercetin och herbacetin med liknande egenskaper. De innehåller också garvämnen. Skotten innehåller även organiska syror, men främst citronsyra och fumarsyra, som i sina egenskaper är sämre än koffein- och klorogensyra.

Hur den ser ut och var den växer

I naturen är ljung en relativt låg krypande buske. Dess höjd är endast 30–100 cm. Bladen är små, trekantiga, cirka 2 mm breda och upp till 2,5 mm långa. Bladskaft saknas.

Ljung blommar mycket vackert, dess klockformade blommor är samlade i en ensidig klase. De kan vara ljust lila eller ha en mättad nyans, det finns också vit ljung, men den anses vara en sällsynthet (kanske därför den i äldre tider tillskrevs särskilda magiska och läkande egenskaper).

Ljungens frukt är en liten kapsel som innehåller många små frön. Men växten förökas inte med frön utan genom delning av rötter som växer på buskens sidogrenar. När de bryts av slår de rot och blir efter ett tag självständiga buskar.

För de flesta människor förknippas ljung med England och Skottland. Storbritanniens ljunghedar är verkligen mycket pittoreska (och förresten unika ekosystem). Men i naturen växer ljung även i andra europeiska länder, liksom i Nordafrika, delar av Grönland, Nordamerika och till och med Asien. I Ryssland förekommer den naturligt i Sibirien och i den europeiska delen. Men idag odlas ljung ofta medvetet i trädgårdar.

I naturen förekommer den sällan på hedar, utan föredrar täta snår, tallskogar och mosstorvmarker.

Arter

Det bör noteras att ur botanisk synvinkel är ljung den enda arten i ljungsläktet. Men släktet tillhör en ganska stor familj som omfattar omkring 4 000 buskar, träd och till och med örter.

Alla ljungarter som finns i trädgårdar idag är specialförädlade sorter som skiljer sig i höjd, blomfärg och blomningstid. Exempelvis inkluderar de:

1. Prydnads-ljung, som blir upp till 50 cm hög. Dess blommor kan vara purpur, lila eller vita. Det är en lågväxande buske och odlas ofta inomhus – under sådana förhållanden blommar den från hösten till januari.
2. Träd-ljung är snarare ett träd, även om den påminner om en buske. Den kan bli upp till 5 m hög. Den blommar i mars-april med vita blomställningar med en behaglig doft. Det är en av de äldsta trädgårdssorterna, framtagen redan 1658.
3. Rosa ljung är en vacker buske som kan bli upp till 50 cm i diameter. Höjden överstiger inte 90 cm. Stammen är tunn och grenarna är styva. Den blommar i april-juni med klockformade blommor samlade i långa klasar i intensivt rött eller rosa. Anses vara en utmärkt honungsväxt.
4. Elegant ljung. Dess ursprung anses vara Sydafrika. Det är en låg (50 cm) buske. Blommorna är bägarlika, mycket talrika och samlade i blomställningar som mer liknar en boll. Denna sort tål frost dåligt och odlas oftare i vinterträdgård.

Bland populära sorter finns även ljung Carmen och Hamilton. Den första av dessa sorter har rosa-lila blommor och räknas till lågväxande växter – dess höjd överstiger inte 40 cm. Hamilton är en engelsk sort från 1935. Den anses också lågväxande, och dess främsta kännetecken är blommornas fyllda struktur. Totalt finns det över 300 sorter av denna växt.

Insamling och förvaring

Som medicinskt råmaterial samlas växtens ovanjordiska del in. Man anser att blomställningarna har de starkaste läkande egenskaperna. Men vanligtvis skärs de av tillsammans med skottens toppar, för vilket man använder en sekatör. Råmaterialet ska samlas in under växtens aktiva blomningsperiod, för de flesta sorter är detta i augusti.

Råmaterialet måste sorteras och sedan torkas, genom att lägga ut det i ett tunt lager på bomullstyg eller papper (men inte på tidningar, för att undvika tryckfärg på kronbladen). Råmaterialet torkas bäst utomhus, men i skuggan. En vind (förutsatt att den är väl ventilerad) fungerar också. Efter några dagars torkning lossnar blommor och blad lätt från grenarna. De är det mest värdefulla råmaterialet. Därefter ska det förvaras i papperspåsar eller linnepåsar på en mörk och torr plats.

Mer sällan används rötterna som medicinskt råmaterial. Men om de behövs, grävs de upp i slutet av oktober. Man måste vara försiktig för att inte skada rotstocken. Själva rötterna rengörs från jord, tvättas och torkas sedan på vanligt sätt.

Vad skiljer ljung från en?

Egentligen är ljung och en två helt olika växter. De ser helt olika ut, och förvirringen uppstår på grund av att många regioner fortfarande använder det gamla slaviska namnet för en – veres.

En är ett barrträd. I varmt klimat kan den blomma två gånger om året, sedan får den kottar med en karakteristisk arom och en blåaktig nyans. Barren är mörkgröna, varje barr är 5–25 mm långa, så de är till och med längre än ljungens blad.

Ljungens medicinska egenskaper

Ljung har läkande egenskaper, varav många har bekräftats av vetenskapliga studier. Specifikt har man fastställt att växten:

1. Främjar utsöndringen av överskott av urinsyra, vilket är mycket fördelaktigt vid gikt.
2. Har antiinflammatorisk och antibakteriell verkan, vilket gör att den kan användas vid pyelonefrit och andra njursjukdomar.
3. Har milda diuretiska egenskaper, vilket gör att den kan hantera svullnad.
4. Har slemlösande och svettdrivande egenskaper. Tack vare detta kan avkok och infusioner av ljung användas vid akuta luftvägsinfektioner och sjukdomar i luftvägarna som åtföljs av hosta.
5. Förbättrar blodets koagulering.
6. Har en mild lugnande effekt och bekämpar sömnstörningar.

Garverisyror och vissa andra föreningar som finns i denna växt har sammandragande och omslutande egenskaper. Därför används den inom läkemedelsindustrin för att producera olika medicinska preparat, inklusive sådana avsedda för behandling av mag-tarmkanalen. Dessutom, tack vare det relativt höga innehållet av glykosider, används ljung som råvara för läkemedel som stimulerar hjärt-kärlsystemet. Dess extrakt används också för att behandla inflammatoriska sjukdomar i munhålan.

För kvinnor

För kvinnor är ljung intressant eftersom den innehåller många antioxidanter, inklusive provitamin A och antocyaniner (som ger de lila blommorna deras karakteristiska färg). Alla dessa ämnen hjälper till att stoppa processerna för för tidigt åldrande.

Ljungs antiinflammatoriska egenskaper gör att den också kan användas vid behandling av vissa sjukdomar i bäckenorganen.

Fytosterolerna som finns i blommorna gör denna växt till ett utmärkt medel vid klimakteriet eller smärtsamma menstruationer (oftast bryggs detta material i sådana fall som te).

För män

Som bekant drabbas män oftare av sjukdomen gikt. Den orsakas av överproduktion av urinsyra och åtföljs av mycket smärtsamma känslor i små leder, särskilt på tårna. Ljungs särskilda egenskap är just att den hämmar överproduktionen av urinsyra, det vill säga eliminerar själva orsaken till sjukdomen. Samtidigt har den smärtstillande egenskaper, vilket gör att patientens tillstånd kan förbättras.

Dessutom hämmar de organiska syrorna i ljung tumörtillväxt, vilket är mycket viktigt vid sjukdomar som adenom och prostatit.

Under graviditet

Blivande mammor stöter ofta på problem med svullnad samt njursjukdomar orsakade av att den växande livmodern trycker på alla inre organ. I sådana fall är det farligt att dricka färdiga läkemedel eftersom de kan påverka barnets tillstånd negativt. Ljung har däremot inga kontraindikationer, samtidigt som den lindrar inflammation och har en mild urindrivande effekt, vilket gör att man kan bekämpa pyelonefrit och eliminera svullnad.

För barn

Små barn rekommenderas inte att ges infusioner och avkok av ljung, inte heller honung, för att inte utlösa en allergisk reaktion. Man kan börja bekanta sig med dessa medel först när barnet är minst 3 år gammalt. Då ges ljungte till lättupprörda barn som ett milt lugnande medel. Det används för att behandla luftvägssjukdomar.

Ljung inom folkmedicinen

Även om den officiella vetenskapen fortsätter att forska om ljung och ännu inte inkluderar den i listan över medicinalväxter, har den använts inom folkmedicinen sedan urminnes tider. Ljung används bland annat vid följande sjukdomar:

1. Inflammationer i urinblåsan och njurarna, kronisk pyelonefrit. I sådana fall bereds avkoket på följande sätt: 2 tsk torkat krossat växtmaterial hälls upp med ett glas nyss kokt vatten och får dra i 15 minuter i vattenbad, därefter lämnas det under lock tills det svalnat. Medlet dricks lite i taget under dagen.
2. Ledsjukdomar med inflammatorisk karaktär (artrit, reumatism, polyartrit). Du kan dricka avkoket som tillagats enligt receptet ovan. Men för behandling av dessa sjukdomar används även kompresser. För dessa tar du 1 msk torkade blommor till 300 ml kokande vatten (det är ett och ett halvt glas) och låter det dra i termos i 2 timmar. Kompressen görs av gasväv vikt i flera lager, som doppas i den varma infusionen, kramas lätt ur och läggs på den drabbade leden, fixeras med elastiskt bandage och täcks med ylletyg eller halsduk. Låt kompressen sitta i 30–60 minuter. Upprepa proceduren dagligen.
3. Stomatit, inflammation i tandköttet eller tungan. Avkoket tillagas så här: 2 msk torkade blommor hälls i 0,4 liter kokande vatten, hålls i vattenbad i 15 minuter och lämnas att svalna. Tillagningssättet är detsamma, men avkoket blir mer koncentrerat. Använd detta medel för att skölja hals och munhåla var 2–3:e timme. Du kan också göra tandbad genom att ta vätskan i munnen och hålla den i 3–5 minuter (sedan spotta ut, ta en ny portion och upprepa proceduren).
4. Halsfluss, tonsillit och andra halssjukdomar. Använd också varmt ljungavkok till gurgling.
5. Bronkialastma och luftvägsinflammationer. Ljungte tillagas på följande sätt: 1 tsk blad och blommor överhälls med ett glas kokande vatten och får dra i 10–15 minuter. Även om det anses bättre att dricka en kopp av detta te på kvällen eftersom det har en lugnande effekt, bör du inte göra det precis före sänggåendet (drycken har en urindrivande effekt). Drick hellre teet ett par timmar före sänggåendet.
6. Kolit, diarré, magsmärtor i samband med irritabel tarm. I sådana fall dricker du också ljungte – högst en kopp om dagen.
7. För att uppnå urindrivande effekt intas 100 ml ljunghonung tillagad enligt receptet nedan. Detta medel anses också effektivt för att få bort njur- och blåsstenar, men endast om stenarna är små.
8. Nervsystemets störningar, hudsjukdomar, artrit och reumatism. Ljungbaserade bad rekommenderas. För dessa behövs en infusion i stor mängd och med hög koncentration. För att tillaga tar du ett halvt glas torkat blommaterial till 5 liter varmt vatten, som nästan precis kokat upp. Låt det dra i en halvtimme, filtrera sedan genom gasväv och häll i badet. Vattenbadet bör inte överstiga 20 minuter. Gör det helst på kvällen, gärna varje dag, eftersom det inte har några biverkningar.
9. Hudsjukdomar. För behandling kan pulver av torr ljung användas. För detta tar man både blommor och blad och mal dem nästan till damm. Med detta pulver beströr man ett sår som inte läker, och ovanpå lägger man ett sterilt förband. Ljungpulver fungerar som en naturlig antibiotika. Proceduren upprepas dagligen tills såret läkt. Detta pulver kan även blandas i läkande salvor som används för att läka brännskador.

De ovan beskrivna kompresserna används även vid allergiskt utslag, dermatit och eksem. De anses vara ett effektivt medel mot lav, brännskador och ytliga sår.

Ljung honung (en biprodukt, inte en dryck gjord på växten) kan fungera som ett lugnande medel. Det räcker med att ta 1 tesked per dag, helst på kvällen.

Inom folkmedicinen kan även ljungsaft användas, som framställs av färskt material, inte torrt. Den används främst för gurgling och vid behandling av stomatit och tandköttssjukdomar. Den tas även internt – den anses vara ett bra medel för att normalisera blodsockernivån. Men den kan också användas som ett externt medel, inklusive för behandling av konjunktivit.

Typer av läkande beredningar

Ljung används främst i form av vatten- och alkoholbaserade extrakt, samt som avkok eller te (de skiljer sig i koncentration).

Infusion

Detta är ett universellt medel som hjälper vid alla inflammatoriska sjukdomar. Det bereds på följande sätt: ta 10 g torkade blommor och häll över ett glas kokande vatten. Värm medlet i vattenbad på låg värme i ytterligare en halvtimme, häll sedan över i en termos i en timme, och sila sedan. Det kan användas vid behandling av hjärt-kärlsjukdomar, gastrit och andra inflammatoriska processer i magen och tarmarna. Drick 20 ml av medlet fyra gånger om dagen före varje måltid.

Tinktur

För alkoholtinktur använder man oftast växtens rötter. Den bereds så här: på 10 g råmaterial 50 ml medicinsk alkohol. Låt medlet stå i 2 veckor på en torr och mörk plats, ta fram och skaka behållaren då och då. Den färdiga tinkturen måste silas. Den tas vid behandling av prostatit och tuberkulos, 30–40 droppar 3–4 gånger om dagen, omedelbart före mat, helst utspädd med en liten mängd vatten. Detta medel kan också användas som en allmän stärkande tillsats vid förkylning eller bronkit.

Avkok

I klassisk form tillagas det på följande sätt: du tar 2 matskedar (20 g) hackade torkade blad eller blommor och häller över dem med ett glas kokande vatten. Avkoket hålls i vattenbad i 15 minuter, men får inte koka upp (det är viktigt, annars förstörs de läkande ämnena i råvaran). Den färdiga produkten kyls i 40–45 minuter och filtreras sedan. Doseringen beror på vilken sjukdom den används för. Till exempel vid njursten eller leversjukdom delas den totala volymen i 3 lika stora portioner och dricks en halvtimme före måltid, 2–3 gånger om dagen.

Te

Ljungte används inte alltid i medicinskt syfte. Ibland dricker man det bara för nöjes skull, och då passar ljung bra tillsammans med andra vegetabiliska ingredienser, till exempel torkade jordgubbar, lingon, hallon eller till och med nypon. Men man bör komma ihåg att nypon förstärker ljungens urindrivande effekt, så det är inte bra att överdriva med den drycken.

I medicinskt syfte bryggs ljungte på klassiskt vis, det vill säga du tar 1 tesked torkade blommor per glas kokande vatten och låter dra en kort stund, bokstavligen 10–15 minuter, och före användning filtrerar du det alltid.

Olja

I denna form används ljung främst för kosmetiska ändamål samt vid behandling av hudsjukdomar. Du tar en glasburk, fyller den till 2/3 med färska eller torkade ljungblommor och häller över dem med valfri raffinerad vegetabilisk olja (det går bra att använda inte bara olivolja utan även solrosolja). Låt medlet dra i 15 dagar och skaka det då och då.

Användning inom kosmetologi

Från blommorna utvinns ett extrakt som används flitigt inom kosmetologin eftersom det innehåller flavonoider, garvämnen, organiska syror och eteriska oljor. Tack vare detta har ljung sårläkande och antiinflammatoriska egenskaper, dessutom kan det bromsa åldringsprocesser. Det har också bevisats att ljung är en slags naturlig fotoprotektor eftersom den kan skydda huden mot solbränna. Och överlag kompenserar den effekten av UV-strålar som ofta orsakar för tidigt åldrande. Det gäller när det kommer till hudvård.

Men ljung är också bra för håret. Den uppskattas främst för sin antiseborroiska effekt. Ljung hjälper nämligen att reglera talgproduktionen, även i hårbotten, så den är mycket användbar för fett hår som efter en sådan lotion ser friskt och glänsande ut.

Inom kosmetologi används medel baserade på ljung:

• för antibakteriellt skydd;
• för att lindra hudirritation;
• för att tona åldrande hud;
• för att stimulera regenerativa processer;
• för behandling och förebyggande av seborré;
• för att stärka håret;
• som ett rengörande, antiseptiskt och sammandragande medel vid finnar och andra utslag.

Inom hemmakosmetik kan ljung kombineras med andra ingredienser. Till exempel med extrakt och eteriska oljor av lavendel, malört, cikoria, mynta och meliss – de används ofta tillsammans för hudvård. Men i kombination med avkok av nässla, humle eller kardborre är ljung mycket användbar för hårvård.

Inom hemmakosmetik används växten på följande sätt:

1. För vård av torr och slapp hud använder man ljungolja, tillagad enligt följande recept: fyll en glasbehållare till 2/3 med växtens blommor, häll sedan olivolja, druv- eller mandelolja över och låt dra i två veckor i rumstemperatur. Oljan används för massage. Den smörjs på hudutslag, eksem, sår och brännsår.
2. Vid akne används ett ljunginfusion, tillagat enligt ovanstående recept. Man gnuggar huden med det istället för tonic två gånger om dagen – morgon och kväll.
3. Baserat på ljungavkok gör man kompresser som läggs på drabbade hudområden – till exempel vid eksem eller utslag.
4. För att bekämpa seborré masseras ljunginfusion (tillagat enligt ovan) in i hårbotten. Det görs ungefär en halvtimme innan hårtvätt. Vid torrt hår masseras ljungolja in, men den måste sedan sköljas bort mycket noggrant.
5. För att håret ska bli glänsande och friskt använder man ljungavkok som sköljning. Det räcker att göra det efter hårtvätt 1–2 gånger i veckan.

I butiker kan man köpa ljunghydrolat (i princip ett vattenextrakt) som används för att återfukta huden och tillsätta i olika kosmetiska produkter – från masker och salvor till ansikts- och kropps-skrubbar.

Dessutom används ljungavkok eller ljunginfusion för munsköljning – som ett behandlande och förebyggande medel mot inflammatoriska sjukdomar och dålig andedräkt.

Vad är ljunghonung bra för?

Som regel, när man talar om ljunghonung, menar man en dryck baserad på denna växt – liknande den som nämns i Robert L. Stevensons ballad. Att göra hemmagjord ljunghonung är ett ganska tidskrävande arbete. Men resultatet är värt besväret, eftersom det anses vara ett av de bästa medlen mot migrän, som i sin effektivitet och säkerhet vida överstiger icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel.

Ljunghonung har också en lugnande effekt och kan till och med användas som ett milt sömnmedel. Det har en föryngrande verkan och ger människan en energikick.

I klassisk form tillagas ljunghonung på följande sätt: Ta 2 matskedar torkade ljungblommor, blanda med 1 matsked mjölkörtblommor och 2 matskedar av valfri blomhonung. Häll över 0,6 liter kokande vatten och låt dra i två dygn.

Den andra varianten av drycken tillagas på ett annat sätt – man tar 3 nävar färska ljungskott med blommor, häller över 2 l källvatten (eller mycket välrenat vatten) och kokar på svag värme länge, tills växtmaterialet hamnar på botten. När avkoket svalnat något, silas det och man tillsätter blomhonung (detta görs i slutskedet för att inte förstöra dess nyttiga ämnen). Honung tillsätts efter smak, så att drycken inte blir bitter. Allt detta blandas, behållaren täcks med en ren trasa och lämnas på en mörk plats i rumstemperatur för att drycken ska börja jäsa. Först kommer den att vara grumlig, men efter några månader blir den klar – det betyder att den är färdig. Den dricks med försiktighet eftersom den är starkt berusande.

Vissa sorter av ljung är utmärkta honungsväxter. Äkta ljunghonung, den som är en produkt från biodling, är mycket nyttig. Den kännetecknas av en vacker rödaktig nyans, stark arom och något sträv smak. Man kan också känna igen den på att den har många små bubblor i sin struktur. Äkta ljunghonung anses vara ett utmärkt antiseptiskt medel. Den används även vid bronkialastma och till och med lunginflammation. Örtkunniga anser att den effektivt renar blodet från gifter, och modern vetenskap har bevisat dess antimikrobiella egenskaper (även om den inte ersätter syntetiska antibakteriella medel). Honungen har också allmänt stärkande egenskaper.

Kontraindikationer för användning

Ljung anses vara en säker växt, den framkallar sällan allergiska reaktioner, men man kan inte helt utesluta möjligheten. Därför, om symtom på individuell överkänslighet uppträder (utslag, svullnad etc.) måste användningen av medlet avbrytas.

Infusioner och avkok av ljung får inte användas vid förstoppning, eftersom de förvärrar situationen. Av samma anledning är dessa medel kontraindicerade vid gastrit med låg surhetsgrad – de sänker den ytterligare.

Vid förekomst av stora njurstenar eller blåsstenar rekommenderas inte användning av medel baserade på ljung, eftersom de inte klarar av att avlägsna stenarna utan kan bidra till blockering av kanalerna.

Ljung bör inte heller användas vid gastrit och magsår om dessa sjukdomar är i en akut fas. Generellt bör man komma ihåg att man innan man tar något av de nämnda medlen bör rådfråga en läkare.

Intressanta fakta om ljung

Även om den officiella symbolen för Skottland är tistel, förknippar de flesta faktiskt landet med ljunghedar. Det är inte förvånande, eftersom denna växt ofta besjöngs av den skotske poeten Robert Burns, och ljunghedar förekommer också i Brontë-systrarnas verk – till exempel 'Jane Eyre' och 'Svindlande höjder', vilket skapar en romantisk bakgrund för dramerna som utspelar sig i dessa böcker. Men den största berömmelsen fick balladen om ljunghonung av Robert Louis Stevenson.

Länge ansågs receptet för en sådan honung (eller skotsk ale) vara förlorat. På 1900-talet lyckades man återställa tekniken för att tillaga drycken, den blir lika aromatisk och med en lätt bitterhet som tidigare författare och poeter beskrev.

Angående ljung i Skottland finns det en annan legend. Den säger att på den ofruktbara marken i det bergiga området ville ingen annan växt bosätta sig förutom ljungen. Men för detta gav Herren denna buske inte bara livskraft, utan också en fin doft och en fantastisk blomsterskönhet. Ljungen är i själva verket nästan den enda växten som blommar bra på sandig jord, även om den nästan inte innehåller kväve och fosfor.

I Skottland användes dessa blommor dock också för praktiska ändamål. Av dem fick man ett gult färgämne för traditionella rutiga tartaner.

I Skottland anses ljung bringa lycka. Därför ingår den ofta i brudbuketter. Dessutom bär man ofta ljungkvistar med sig för lycka.

Ljung är mycket populär i Norge. Här anses den också vara en lyckoblomma, den symboliserar också ungdom och till och med odödlighet. Förr i tiden trodde man att dessa blommor kunde stoppa även kraftiga blödningar.

Ljung användes till och med i slaviska ritualer. Visserligen samlades den in långt före blomningen. Man var tvungen att skära av unga skott på påskafton för att bränna dem i ugnen (för lycka). Kvistar användes också som amulett – i så fall murades de in mellan bjälkar eller hängdes upp i taket.

Ljungens magiska egenskaper

Liksom varje annan läkeört har ljung också magiska egenskaper. Sedan länge har man trott att en flicka som bär en kvist av denna växt i sin handväska lyckligt undviker våldtäkt. Om man rituellt bränner lite ljung tillsammans med ormbunksblad kan man framkalla regn, men denna förmåga hos växten kommer nog mest att behövas när du blir shaman i någon afrikansk stam.

I forna tider tillskrevs ljung magiska egenskaper. Den skulle skydda mot onda krafter. I keltiska magiska ritualer användes den för att rena gården och bostaden från orena krafter.

Hos kelterna användes ljung också för att dekorera altare och magiska cirklar som skapades vid vissa hedniska högtider – till exempel på Brigitts dag, det vill säga 2 februari, på Lammas som firades den 1 augusti, och på Halloween (som hos kelterna kallades Samhain) – den 31 oktober.

I forna tider tillskrevs särskilda skyddande egenskaper till vit ljung. Man trodde att den inte bara bringade lycka utan också skyddade kvinnor från våldtäkt.

Gamla legender säger att om en person planerar att gå någonstans där man kan bli utsatt för onda ögat, ska man lägga några ljungkvistar i fickan (men så att ingen ser). Samma ritual utförs när det är nödvändigt att personen har tur vid ett möte. I vissa gamla böcker står det att ljung ska bäras i plånboken för att öka mängden pengar där.

Man trodde att om allt ständigt gick sönder i ett hus, om det var omöjligt att vädra (det luktade ändå unket), om vägglöss och loppor regelbundet angrep, så hade man förhäxat huset. Och det enda sättet att bli av med förbannelsen var med hjälp av ljung – man rökade rummet med den. Man trodde också att man behövde göra detta flera gånger. Första gången skulle denna procedur utföras på fullmånens första kväll, sedan ytterligare fyra gånger med två kvällars mellanrum, det vill säga på den tredje.

Ritualen ser ut så här. Man tar flera vita tefat, ett för varje rum (inklusive toalett, tvättstuga och förråd). På varje tefat lägger man en hög med torkad ljung. Man börjar vid ytterdörren och går motsols. Man bär in tefaten med ljung i rummet, tänder på den och går runt hela rummet tre gånger, återigen motsols. Därefter lämnar man tefaten med den fortfarande glödande ljungen i det högra hörnet längst bort (om man räknar från dörren). Sedan gör man samma procedur i nästa rum och så vidare. Tidigt på morgonen samlar man in alla tefat, på vilka det då bara finns ljungaska kvar. Denna aska strör man ut på ett fält nära huset. Under de följande dagarna upprepar man den beskrivna proceduren.

Man trodde också att ljung kunde användas för att framkalla regn. Om man tror på det eller inte – det får var och en avgöra själv. Men ljungens läkande egenskaper är ett obestridligt faktum, bevisat av vetenskapen.

Foto av ljung