Saffransriskor: nyttiga egenskaper och recept

Nästan alla svampplockare känner till saffransriskor. De har ett iögonfallande utseende och kan användas i tillagning av olika rätter. De innehåller en enorm mängd nyttiga ämnen. Denna svamptyp tas väl upp av kroppen, vilket gör den populär bland många svampplockare. Låt oss titta närmare på dem.

Hur ser saffransriskor ut och var växer de?

Saffransriskor ser ganska lysande ut, de sticker genast ut mot bakgrund av löv eller grönska. Man känner igen dem på utseende och form. Egenskaperna är följande:

1. Ytan har en klargulorange färg. Det är den som sticker ut i det allmänna landskapet.
2. Fruktkroppen har en lysande hatt. Den har en platt del med en diameter på cirka 6 cm, och kanterna blir trattformade med invikta kanter.
3. Vid långvarig tillväxt och gynnsamma förhållanden kan hatten bli upp till 17 cm i diameter.
4. Kroppsytan är fuktig och något klibbig vid beröring. Dock försvinner denna effekt vid låg luftfuktighet.
5. Foten är 4–6 cm lång och upp till 2 cm i diameter. I början är foten något fylld, men blir sedan cellartad. Färgen kan vara densamma som hatten eller något ljusare. Vid basen kan den vara något smalare eller cylindrisk. Om man trycker lätt på ytan blir den grön.
6. Hymenoforen ser plastig ut. Den är ren, kluren och går ihop i en fot nedtill. Färgen övergår från gult till orange och blir även grön vid tryck. Den går inte att skilja från hatten.
7. Köttet har en fast struktur, färgen ändras i luften beroende på fuktighet. En stund efter att svampen hamnat i korgen börjar köttet bli lite grönt eller förblir rött. Strukturen består av en kombination av små blåsor och små ledande hyfer med sav.
8. Dessa svampar växer nästan varje år. Rotsystemet bildar hela familjer. Många älskar dessa svampar just på grund av den klara färgen.

”Tyst jakt” på saffransriskor kan bero på olika faktorer. Svampnätet utvecklas väl endast vid normal fuktighet. Denna art förekommer i praktiskt taget alla länder på nordliga och mellersta breddgrader. Levnadsmiljöerna beror till stor del på arten. Båda bör man leta efter i gran- och tallskogar. I blandskogar finns också stora kolonier av denna svamp.

Enstaka svampar förekommer mycket mer sällan än kolonier. Ungskog passar bättre, därför besöker många svampplockare skogsbryn eller liknande remsor. Andra rekommendationer är:

1. Erfarna svampplockare letar ofta enstaka svampar på norra sidan av trädet. På grund av lägre temperatur avdunstar fukten långsammare, så där finns mer näringsämnen för tillväxt.
2. Sällskap till tallmjölkskivlingen blir ofta smörsopp. Sådana svampar är mycket vanliga i skogen, men man måste titta noga på marken närmast, där kan andra sällskap också gömma sig.
3. Man måste gå försiktigt, eftersom små exemplar gömmer sig djupt under gräset. Om man går slarvigt kan man bara trampa sönder dem.
4. När man upptäcker en tallmjölkskivling måste man titta sig noga omkring. Det är stor sannolikhet för att rotsystemet har spridit sig långt.

Stora kolonier hittar man ofta i mossan. Det beror på att just här bevaras mycket fukt för tillväxt. Sandjordar är rika på näringsrika mineraler. När man besöker skogen måste man vara mycket uppmärksam på olika knölar och utskott, eftersom just där kan en liten svamp gömma sig. Erfarna svampplockare undersöker ofta unga skogshyggen.

Den mest optimala tillväxttemperaturen är 15–27 grader Celsius. Den aktuella arten tål nästan inte kyla. De uppträder i stor mängd under perioden juli till september. Man bör tänka på att man måste samla svamparna i tid, för när de gynnsamma förhållandena försvinner, försvinner de nästan helt.

Arter

Många blandar ihop tallmjölkskivlingar eftersom det finns flera arter. Skillnaderna består i färgen på hud och kött, storleken och graden av färgförändring vid tryck. Huvudarterna är:

1. Vanliga, tall- eller barrskogssvampar. Denna svamp anses vara ätbar, i smak är den endast underlägsen stensopp. Hatten har gul eller klarorange färg, i köttet finns gröna ringar. Hattens diameter kan variera mellan 3–17 cm. Skivorna har blek färg. Foten har en höjd på cirka 7 cm och en diameter på 2 cm. Denna variant har efter tillagning en mjuk kådliknande doft och smak. Växer i Ryssland och Östeuropa, främst i blandskogar. På norra halvklotet kan man samla dem under perioden juli till november beroende på väderförhållanden. Det anses att denna tallmjölkskivling är den godaste av alla som plockas. Man behöver inte blötlägga den före direkt tillagning.
2. Granriska. Denna variant anses vara en separat art. Den övre delen av hatten har en stark gul nyans och är mer köttig jämfört med vanliga. Vid långvarig exponering för solen finns risk för blekning. I vått väder blir hattens yta blötare, annars förblir den torr och slät. Stjälken är mycket kortare och krökt. Färgen skiljer sig knappt, men skivorna är mycket ljusare. Denna riska växer i granskogar med rikligt med gräs. Barrfiltet ger långvarig fukt. Vissa nybörjare kan inte skilja denna art från skäggriska.
3. Röd eller blodröd. Denna art anses vara ganska sällsynt, utmärker sig med en klar röd färg. Under olika växtförhållanden är hattdiametern 5–15 cm, ytan slät med något grönaktiga tydliga ringar. Stjälken är stor, höjd 3–6 cm, diametern upp till 2,5 cm. Hos mogna exemplar är den ihålig och har en färg som liknar hatten. Efter tillagning har röda riskor en behaglig och skarp doft. Därför är denna typ mycket populär bland hängivna svampplockare. Skivorna är ganska tydliga, med anastomoser mellan sektionerna. Till skillnad från andra sorter, när man trycker på svampen ändras färgen först till brun, sedan till grönaktig. De växer främst på nordliga breddgrader, oftast i Tjeckien.
4. Röd tallriska. Denna variant är en ätlig svamp som har orange saft. Hattens diameter varierar från 3 till 10 cm. Köttigheten är medelhög, med en liten inbuktning i mitten. Vid tryck blir ytan först röd, sedan något grön. Stjälken är 3–8 cm hög, med en diameter på cirka 2,5 cm. Den röda riskan bildar mykorrhiza med tall, oftast i Italien eller Frankrike, men kan även hittas i ryska skogar.
5. Japansk eller ädelgranriska. Ännu en ätlig svamp som är mindre vanlig. Hattens diameter blir högst 8 cm, kanterna rullas nedåt. Ytan är ljusbrun, stjälken framträdande, med en diameter på 2 cm och längd på 7,5 cm. Köttet är något ljust, vid tryck ändras färgen till klarröd. Denna variant växer i södra Ryssland och i Japan. De mest gynnsamma förhållandena inträffar under perioden september–oktober.
6. Laxröd. Den tillhör kategorin ätliga svampar. Man bör tänka på att denna variant kännetecknas av den största och bredaste hatten. Stora exemplar vid hög luftfuktighet har en diameter på 20 cm. Skivorna är rosa, ibland med en liten rödaktig ton. Stjälken är 5 cm hög, diameter 1–3 cm. Denna typ kan bara hittas i barrskogar.
7. Eksvamp. Denna variant måste hanteras med försiktighet eftersom den är villkorligt ätbar. Den växer oftast i lövskogar och är vanlig i Spanien och Storbritannien. Hatten har en oregelbunden form, diameter 5–12 cm. Vid snitt blir köttet rosa. För att ta bort den bittra smaken blötläggs svampen först.
8. Mörk. Ätbar variant som anses vara mycket sällsynt. Den förväxlas ofta med giftiga svampar. Hatten är 5–12 cm i diameter, blir grön vid tryck eller skada. På undersidan finns många lameller. En utmärkande egenskap är den korta foten, som bara blir 5 cm hög. Den är mycket tät, men hos mogna svampar blir den ihålig. Vanligast i barrskog, mycket känslig för temperatur.
9. Vinröd. Denna typ räknas av vissa som en egen art, av andra som en variant av blodriska. Stora exemplar har en hatt på cirka 12 cm. Namnet kommer från den vinröda nyansen. Om man bryter den ser man vitt kött. Foten är cirka 3 cm i diameter och 6 cm hög. Vid tryck blir ytan blåaktig.
10. Finsk. Den har en hatt med diameter 3–8 cm, och ytan är väldigt klibbig. Färgen varierar något – i mitten är den mörkare än i kanterna. Lamellerna är små, mycket smala, och blir kraftigt gröna. Mjölksaften blir grön vid kontakt med luft. Vid tryck ändras färgen till blå. Den växer främst i Karelen eller Volgogradregionen.

Ovanstående information visar att nästan alla varianter är ätbara. Många oerfarna svampplockare kastar dem helt enkelt, eftersom de anser dem vara oätbara eller giftiga.

Hur skiljer sig saffransriska från skäggriska?

Oftast förväxlas blodriskor med skäggriskor. Den andra varianten måste genomgå god värmebehandling, annars kan förgiftning inträffa. Många rosa skäggriskor kallas falska blodriskor. Det är ändå nästan omöjligt att skilja de båda svamparna åt vid en snabb inspektion:

1. Fruktkroppen hos skäggriskan är rosa, hos den aktuella svampen är den oftast ockrafärgad.
2. Hos skäggriskor är hatten kraftigt nedåtböjd i förhållande till foten.
3. Endast hos blodriskan ändrar saften färg vid kontakt med luft. Vid oxidation blir den grönare.
4. Skäggriskor finns ofta under aspar och björkar, de trivs sällan i barrträd.
5. Kontrollen görs efter att svampen har skurits. Experter rekommenderar att man slänger misstänkta exemplar för att undvika förgiftning och kokar de andra ordentligt.

Sammansättning och kaloriinnehåll

Blodriskor (100 g) har följande näringsvärden:

• Kalorier – 22 kcal.
• Fett – 0,8 g.
• Protein – 1,9 g.
• Kolhydrater – 0,5 g.
• Vatten – 89 g.

Ovanstående information visar att innehållet är 45% protein, 43% fett och 12% kolhydrater. Det innehåller mycket:

1. Vitamin B2. Otillräcklig mängd av detta element orsakar hudproblem. Dessutom kan mörkerseendet försämras avsevärt.
2. Kalium. Det behövs för att organisera nervimpulser och reglera blodtrycket.
3. Järn. Detta element anses vara grundläggande, ansvarar för transport av elektroner och syre. Järnbrist leder till kraftig trötthet och vissa andra problem.

Sammantaget kan man säga att tallskivlingar är ganska nyttiga, deras konsumtion hjälper till att undvika många hälsoproblem.

Nyttiga egenskaper hos saffransriskor

Allmänna fördelar

Många svampplockare söker efter tallskivlingar på grund av deras nyttighet och attraktiva smakegenskaper. Den mänskliga kroppen smälter dem väl, jämfört med andra. De nyttiga egenskaperna är följande:

1. Det finns nödvändiga vitaminer för livet.
2. I sammansättningen ingår vanliga mineraler.
3. Antibiotiska ämnen är inriktade på att undertrycka de flesta bakterier. Ett exempel är tuberkelbakterien.

Under en lång period har den aktuella svampen använts för att förebygga och behandla sjukdomar relaterade till luftvägsproblem. Ett högkvalitativt antiseptiskt medel kännetecknas av stor effektivitet i användning.

För kvinnor

En viss sammansättning bestämmer den nyttiga effekten på kvinnokroppen. De är följande:

1. I sammansättningen finns nästan inget fett eller skadligt kolesterol. Därför kan de konsumeras vid benägenhet för fetma eller vid genomförande av procedur för rening och stärkning av blodkärl.
2. Den höga koncentrationen av kostfiber är orsaken till att den aktuella kokta produkten hjälper vid matsmältningsstörningar.

Regelbunden konsumtion gör det möjligt att bli av med slaggprodukter och toxiner som ackumuleras i kroppen.

För män

Män bör också uppmärksamma tallskivlingar. De har ett stort antal olika nyttiga egenskaper.

1. Produkten är tillåten vid diabetes. Detta beror på att de inte innehåller skadliga ämnen, men stimulerar ämnesomsättningen. Ett sådant tillvägagångssätt gör det möjligt att undvika utveckling av komplikationer senare.
2. Svampar kan konsumeras vid osteoporos, reumatism och många andra liknande sjukdomar. En viss sammansättning gör det möjligt att undvika utveckling av inflammatoriska processer i ben eller vävnader.
3. Tallskivlingar kan konsumeras vid hjärt- och kärlsjukdomar. De kan stärka hjärtmuskeln och normalisera nästan all funktion.
4. Den höga koncentrationen av aminosyror och proteiner gör att den tillagade rätten kan hjälpa under återhämtningsperioden. Återställande av krafter leder till normalisering av immunsystemets funktion.

Den gynnsamma effekten innebär att många rätter av tallskivlingar är idealiska för återhämtningsperioden efter en förkylning. Vissa antar att det också finns en gynnsam effekt på cancersjukdomar.

Under graviditet

Under graviditet bör kosten utformas enbart av en professionell. Det beror på att felaktiga livsmedel kan ha negativa effekter. Man anser att man under graviditeten kan äta en liten mängd svamp. De är nyttiga men kan störa immunsystemet eller hela kroppens funktion.

Vid amning

Vid amning rekommenderas det inte att inkludera svamprätter i kosten. Det beror på att nästan alla ämnen överförs via mjölken. Moderns förgiftning under amningsperioden kan leda till allvarliga konsekvenser. Man ska inte glömma att barnets immunförsvar är dåligt utvecklat.

För barn

Barn kan ges orange svamp först efter 12 års ålder. De innehåller mycket protein, men kroppen kan inte smälta denna produkt. Riskor kan ges till barn först efter samråd med barnläkare. Allvarlig förgiftning visar sig med symtom som hög feber och mag-tarmbesvär.

Vid viktminskning

Den aktuella svamptypen ingår ofta i kosten vid viktminskning. Det beror på att de är kalorisnåla men ändå innehåller många nyttiga ingredienser. Vid viktminskning kan man tillaga olika rätter med svamp. I de flesta fall kokas de bara och serveras som tillbehör. Den starka smaken kan dämpa stark hunger.

Användning inom folkmedicinen

Inom folkmedicinen tillskrivs denna svamp starka allmänstärkande egenskaper. Därför rekommenderas de vid förkylning eller andra liknande sjukdomar. Bland de speciella användningsområdena inom folkmedicinen:

1. Denna produkt är lämplig för att återställa ämnesomsättningen.
2. Folkliga experter rekommenderar att inkludera svamprätter i kosten som ett komplement till huvudbehandlingen. De terapeutiska egenskaperna ökar avsevärt när svampen äts rå.
3. Genomförda studier visar att de är användbara vid vitiligo. Kompresser kan lindra smärta vid artrit.

I vissa fall används riskor som ett naturligt plåster. Man kan lägga några bitar på ett litet sår. Man måste vara säker på att riskorna är äkta. Annars kan man bli förgiftad.

Skada och kontraindikationer

Som tidigare nämnts är riskor en av de mest nyttiga svamparna, så om de tillagas rätt har de minimal negativ påverkan. När man överväger skada och kontraindikationer bör följande punkter beaktas:

1. Dessa svampar är inte lämpliga för personer med låg magsyra.
2. Det är förbjudet att äta svamprätter efter borttagning av gallblåsan, vid pankreatit eller kolecystit.
3. Vid vissa hälsoproblem kan det uppstå förstoppning eller orsaka svår smärta i muskelvävnad.
4. Det är förbjudet att äta dem vid njursjukdom och graviditet.
5. Buljongen bör inte konsumeras om extraktiva ämnen är förbjudna.
6. På grund av den höga salthalten är det förbjudet att äta inlagda eller konserverade svampar.

Det är värt att notera att efter att ha ätit en stor mängd blodriskor kan urinen bli röd. Detta bör man inte vara rädd för, eftersom färgningen beror på en hög koncentration av naturligt färgämne.

När samla och hur förvara saffransriskor

Som tidigare nämnts växer blodriskor i hela kolonier från mitten av sommaren till slutet av hösten. Massmognad sker i slutet av juli. Det är under denna period man bör besöka skogen oftare. Mest värderas små exemplar med en hatt på högst 3 cm, eftersom de innehåller många nyttiga ämnen.

Man bör inte glömma att svampar tenderar att ackumulera olika ämnen. Därför bör 'tyst jakt' endast genomföras på en ekologiskt ren plats.

Hur man skalar

Man bör inte glömma att det idag är strängt förbjudet att äta dessa svampar råa. Rekommendationer för förberedelse och rengöring är följande:

1. Torka färskplockade blodriskor väl och rengör dem från olika föroreningar.
2. Vid rengöring bör man ta bort det översta lagret. Men man kan även hoppa över detta steg.

Det är inte nödvändigt att förbereda blodriskorna för vidare tillagning. Detta beror på att de inte innehåller giftiga eller skadliga ämnen.

Kan man frysa den

Vissa kockar gör en förberedelse av blodriskor inför vintern. För detta måste de tvättas noggrant och rengöras från ruttna delar. Man kan frysa dem. Efter kraftig frysning förlorar de dock sina grundläggande egenskaper.

Kan man torka

Det finns också möjlighet att förbereda genom torkning. I så fall kan svamparna förvaras under en längre period. Förberedelse för detta förfarande innebär noggrann rengöring följt av kokning. Därefter torkas och förvaras de.

Hur man lagar saffransriskor: recept

Man måste ägna ganska mycket uppmärksamhet åt förberedelseprocessen före direkt användning. Detta steg avgör hur de kommer att absorberas senare. Rekommendationerna är följande:

1. Svamparna måste rengöras från skräp och tvättas noggrant.
2. Det finns ingen enighet om huruvida man ska blötlägga blodriskor. Om man utför en sådan procedur tar det cirka 3 dygn.
3. Vid förberedelse bör man beakta att de innehåller ämnen som lätt oxiderar i luft. Därför bör man efter rengöring lägga blodriskorna i lätt saltat vatten.
4. Ofta finns det larver och insekter i svamparna. De är mycket skadliga, liksom deras avfallsprodukter. Angripna områden måste rengöras noggrant, annars kan man bli förgiftad.

Det finns en enorm mängd olika recept för att tillaga rätter med denna svamp, eftersom den har en stark och mycket tilltalande smak. Valet beror på personliga preferenser.

Soppa

Av frysta blodriskor kan man laga en god soppa. Instruktionen är följande:

1. Svamparna tinas, skärs i bitar och läggs på en handduk.
2. Man behöver lök och morötter. De skärs och hackas, och fräses sedan lätt för att bli mjuka.
3. Koka upp vatten i en kastrull, tillsätt svamparna, och efter 10 minuter tillsätt skalad potatis.
4. Alla kokar under lock i 20 minuter.
5. Tillsätt de tidigare stekta grönsakerna.

Innan servering kan du lägga en matsked gräddfil i varje tallrik.

Kaviar

Om så önskas kan man göra ett slags kaviar av det insamlade och beredda råmaterialet. Det görs stegvis:

1. Svamparna rengörs noggrant och sköljs.
2. Sedan kokas de, vilket tar 20 minuter.
3. Efter kokningen tas svamparna ut, läggs på en handduk och trycks ner med en tyngd i 3 timmar.
4. Beredningen hackas till en jämn massa, och för detta behöver du använda en blender.
5. Lök skalas, sköljs och skärs i små tärningar.
6. Löken steks tills den är gyllene. Därefter tillsätts svamparna och allt steks tillsammans i 15 minuter.
7. Tillsätt salt och peppar, stek sedan i 10 minuter.

Allt läggs i förväg steriliserade burkar, täcks med het olja och försluts med lock.

Hur man steker

Stekordningen är följande:

1. Det rekommenderas att koka svampen före stekning i lättsaltat vatten, vilket tar cirka 20 minuter.
2. När du steker bör du inte tillsätta mycket kryddor. Det beror på att riskor har en attraktiv smak i sig.
3. Du kan inte hålla locket stängt hela tiden. Det beror på att fukten måste kunna avdunsta gradvis. Om du inte öppnar locket då och då, kommer det efter stekningen bara att finnas formlösa bitar under. De kommer varken i smak eller konsistens att påminna om svamp.

Ett speciellt recept innebär att man gör en särskild sås. Tillagningen går till på följande sätt:

1. Löken skärs i ringar och steks sedan tills den fått en yta.
2. Vinägern värms upp lite. För att ge en trevlig smak tillsätts en liten mängd socker.
3. Den färdiga vinägern lämnas för att svalna. Det tar cirka 10–15 minuter. Sila blandningen väl.
4. Gräddfilen blandas med honung, kryddor och senap. Du kan använda en visp för detta. Häll i vinägern.
5. Svamparna skärs i bitar och steks i en panna. Tillsätt den tidigare skurna löken.
6. Efter att alla ingredienser är tillsatta, låt riskorna puttra i pannan i 5 minuter.

Riskor kan serveras med potatis eller annat tillbehör. På grund av den attraktiva smaken äter många dem helt enkelt bara med sås.

Hur man kokar

Att koka svamp innebär vanligtvis inga större svårigheter. För detta räcker det att ta bort alla skadade delar.

Kokningen ska ske i lättsaltat vatten. Det tar cirka 20 minuter. Det rekommenderas att öppna locket då och då, annars blir riskorna överkokta.

Hur man saltar

Det finns flera olika sätt att salta svamp.

Den varma metoden innebär att följa denna instruktion:

1. Svamparna sorteras.
2. Häll dem i hett vatten. För att riskorna ska koka upp räcker det med ett par minuter.
3. De kokta svamparna hälls av i ett durkslag. De måste få torka till normal rumstemperatur.
4. De förberedda behållarna fylls med svamp, det rekommenderas att lägga dem med hatten uppåt. Därefter saltas de noggrant.
5. Efter att behållaren är helt fylld läggs en tyngd ovanpå.

Täck den använda behållaren med flera lager gasväv. Förvara den vid en temperatur mellan 0 och 7 grader. En källare eller ett källsvalv passar för detta. Hela processen tar ungefär en och en halv månad.

Hur man marinerar

Hemma kan du marinera svamp inför vintern. Processen är uppdelad i flera huvudsakliga steg:

1. Lägg de rengjorda rödriskorna noggrant i en kastrull så att vattnet täcker svamphattarna helt.
2. Koka dem i 30–40 minuter. Häll av vattnet direkt efter att du stängt av värmen. Om du låter svampen dra i vattnet finns det risk att laken ändrar färg. Häll de färdiga rödriskorna i ett durkslag. Först därefter kan du fortsätta.
3. Nästa steg är att förbereda en speciell lag. Till den behöver du skalad vitlök, peppar och vegetabilisk olja.
4. Låt svampen stå tills marinaden har torkat helt. Täck behållaren tätt.

Ett annat recept använder ytterligare ingredienser. Instruktionerna är följande:

1. Lägg pepparrot på botten av emaljbehållaren. Fyll sedan med rödriskor i flera lager. Strö salt på varje lager.
2. Täck den fyllda behållaren med pepparrotsblad.
3. Ställ de inlagda burkarna på en mörk och sval plats. Inläggningen tar ungefär tre dygn.

Det finns också ett recept som inte kräver försterilisering. Rekommendationerna är följande:

1. Salta vattnet och koka upp det innan du förväller svampen.
2. Lägg sedan svampen i burken och låt det koka i 2–3 minuter.
3. Därefter låter du svampen stå under lock i 30 minuter.

Ännu ett populärt recept är polsk stil. Det speciella är att marinaden görs på en timme. Instruktionerna är följande:

1. Värm upp 1 liter vatten.
2. När det kokar, tillsätt pepparrot och andra kryddor.
3. Låt den färdiga marinaden stå i ett dygn.
4. Efter det, tillsätt salt och socker, sätt sedan marinaden på värmen och värm i 10 minuter.
5. Förbered rödriskorna genom att koka dem i 15 minuter. Ta bort skummet som bildas då och då.
6. Lägg svampen i burkar.

Förvara marinaden på en sval plats till en början. Kylskåpets nedersta hylla passar för detta.

Kan man äta saffransriskor råa?

En ganska vanlig fråga är om du kan äta denna svampart rå. Det beror på att de tidigare åts råa. Idag rekommenderar experter att du inte gör det:

1. Om du misstar svamparten kan rå svamp orsaka allvarlig förgiftning.
2. En sådan produkt är mycket svårsmält.

För att undvika allvarliga problem bör du koka det insamlade råmaterialet ordentligt.

Intressanta fakta

Det finns flera intressanta fakta om denna specifika svamptyp:

1. På 1800-talet skickades de till Frankrike i flaskor. Då uppskattades de mer än champagne och ansågs vara en verklig delikatess.
2. De mest populära var de med en hatts storlek på högst 2,5 cm. Det berodde på att andra helt enkelt inte fick plats i flaskhalsen.

Foto av rödsoppar